Boris Johnsons majoritet i det brittiska parlamentet är nu bara ett enda mandat, sedan Tories förlorat ett fyllnadsval i Wales till Liberaldemokraterna. Om en Brexit till den 31 oktober egentligen är vad Johnson siktar på, så vet ingen i dag hur det ska gå till. Kommer parlamentet att stoppa kraschen? Kan premiärministern tillfälligt stänga parlamentet och bestämma själv? Blir det nyval eller en ny folkomröstning – eller kan drottningen rent av avskeda Johnson?
Krisen kring det brittiska EU-medlemskapet hade kunnat undvikas, om David Cameron som konservativ ledare och premiärminister hade vågat ta befälet över sitt eget parti. Nu har krisen muterat till en kris för det demokratiska systemet. Och grundproblemet är den ogenomtänkta inställningen till folkomröstningar som tyvärr finns i många fler länder än i Storbritannien.
Storbritannien är parlamentarismens hemland. Folkomröstningar är ovanliga och kan aldrig vara annat än rådgivande. Men genom att brittiska politiker, precis som politiker i andra länder, brukar lova att ändå följa resultatet, så skapas en föreställning om att ”folket” bestämmer, oavsett innehåll och konsekvenser.
Båda leden i denna föreställning är problematiska. Vad är egentligen ”folket” om resultatet är jämnt (som det var i Storbritannien) och långt ifrån alla röstberättigade deltar? Och vad betyder det att ”folket” tagit ställning om många väljare låtit sitt ställningstagande styras av helt andra faktorer än av den fråga som faktiskt ställts? I den nyss utkomna This is Not Propaganda (Faber & Faber) visar Peter Pomerantsev hur auktoritära krafter lärt sig att manipulera val på just detta sätt.
Och hur ska resultatet av en folkomröstning översättas till faktisk politik, verkliga förhandlingar och hållbara avtal? Ansvaret för detta kan bara tas av valda politiker, men politik – också efter en folkomröstning – måste alltid vara en ”det möjligas konst”. Politiker kan avsättas i nästa val, men vem avsätter ”folket” om konsekvenserna av ett resultat i en folkomröstning visar sig omöjligt att genomföra utan allvarliga konsekvenser?
Man kan inte ha två beslutssystem samtidigt. En ny folkomröstning skulle givetvis kunna bekräfta resultatet av den förra. Det skulle i någon mening öka legitimiteten i ett utträde, men alla frågor kring ansvaret för beslutets konsekvenser kvarstår obesvarade. Eller så säger majoriteten i en ny omröstning nej till utträde, till en ”krasch” eller till ett bestämt avtal. Men hur ska ett sådant resultat vägas mot resultatet av omröstningen 2016?
Någon annan rimlig utväg ur krisen för det demokratiska systemet än att låta parlamentet avgöra – med eller utan nyval – finns inte. Den ursprungliga krisen, den för själva det brittiska medlemskapet i Europeiska unionen, kommer att kvarstå. Men den hanteras bäst av vanliga partier och politiker, med ansvar inför väljarna.