Val brukar skörda offer bland partiledarna. Göran Persson avgick efter valet 2006, Mona Sahlin 2010 och Fredrik Reinfeldt 2014 efter valresultat som var besvikelser. Efter valet i höstas kan Stefan Löfven och Ulf Kristersson sitta kvar, främst för att det hade kunnat gå ännu sämre för deras partier. Men besvikelsen hos miljöpartister och liberaler har varit påtaglig. Först meddelade också språkröret Gustav Fridolin att han lämnar sin post ett år i förväg, och på onsdagen kom beskedet från Liberalernas Jan Björklund: Han ställer inte upp för omval i höst.
Björklund är den siste av alliansregeringens fyra partiledare som lämnar, och sätter punkt (?) för den omvälvande händelse i svensk politisk historia alliansen varit. Han är en överlevare som kunnat sitta i tolv år, trots att han nästan konstant varit ifrågasatt och aldrig egentligen gjort några större avtryck i väljarkåren. Han klarade också den enda öppna utmaningen om partiledarposten 2017, då Birgitta Ohlsson inte lyckades samla tillräckligt med stöd och valde att lämna politiken.
Det är en planerad avgång som meddelades valberedningen redan i höstas, enligt Björklund. Beslutet kan alltså inte kopplas till oenigheten kring regeringsbildningen, där omkring en tredjedel av företrädarna ansåg att Liberalerna borde stödja en moderatledd regering i stället för S. Men splittringen har säkerligen inte gjort beslutet att avgå svårare.
Politiskt kan partiledarskiftet få betydelse på lite längre sikt. Januariavtalet ligger förstås kvar men sedan beror mycket på vad det den nya L-ledningen har för långsiktiga mål. Kommer alliansen att återskapas till valet 2022? Redan i höstens budgetförhandlingar kan den nya partiledaren sätta sitt avtryck. Har Löfvenregeringen gjort tillräckligt för att sjösätta de utlovade liberala reformerna?
Det finns ett antal tänkbara efterträdare till Björklund, och huvudkandidaterna kommer att utkristallisera sig under våren. Den ekonomiskpolitiska talespersonen Mats Persson och Johan Pehrsson är några som redan profilerat sig som tydliga motståndare till partilinjen, men det kommer fler. Gulan Avci och tidigare ministern Nyamko Sabuni, till exempel. En del liberaler vill heller inte ge upp drömmen att locka hem EU-kommissionären Cecilia Malmström.
Jan Björklunds arv som ledande politiker blir det totala skiftet i skoldebatten, med ordning och reda och lärarrollen i centrum. Det har blivit så självklart att det knappt går att föreställa sig dem som tänkte annorlunda. Vilket ironiskt nog bidragit till hans svaga politiska resultat. Man får inget riktigt erkännande för att ha haft rätt när alla andra till slut håller med. Dessutom blir det svårt att få genomslag på andra politikområden. Björklund, majoren med pekpinnen vid katedern, kepsarna. Det finns liksom inte plats för något annat. Men han hade rätt.