Myten om klimatbluffen

Minns någon Climategate - den kampanj, huvudsakligen bland politiserande bloggare på högerkanten, som gick ut på att fakta och forskningsrapporter om mänsklig klimatpåverkan skulle vara förfalskade? Jo, det gör nog ganska många.
Däremot har kampanjen inte haft några påtagliga resultat. Två år efter läckorna av föregivet komprometterande mail från forskare vid University of East Anglia anser fortfarande större delen av den vetenskapliga världen att klimatförändringarna är verkliga och att sannolikheten är stor för att de till större eller mindre del förorsakas av människan.

15 juli 2011 16:12

Det internationella arbetet med att försöka få till stånd en fungerande överenskommelse om klimatfrågorna fortsätter. I maj tog Sverige och utrikesminister Carl Bildt över ordföranderollen i det arktiska samarbetsrådet, där en av de viktigaste arbetsuppgifterna nu handlar om politiska komplikationer till följd av avsmältningen i norra Ishavet. Danmark, dit Grönland hör, gör anspråk på Nordpolen, men också Ryssland och andra länder har intressen i området. Dessa politiska partsintressen skulle inte göra sig gällande om det inte hade funnits verkliga förändringar i polarområdet att förhålla sig till.

Det finns forskare som tolkar tillgängliga data annorlunda och det har förekommit att dessa behandlats som mindre vetande av alltför nitiska meningsmotståndare. Men huvuddelen av kampanjen 2009 var politisk. Klimatpolitik förutsätts kräva åtgärder på statlig nivå, till exempel nya typer av skatter, som republikanska högerpolitiker i USA och en del andra är mot av rent ideologiska skäl.

Brittiska The Economist, en tidning som ingen kan misstänka för sympatier för planekonomi eller ekonomiska regleringar, lät sin vetenskapsredaktion gå igenom Climategatehistorien redan när den först dök upp. De läckta mailen visade, enligt tidningen, inte mycket annat än att klimatforskare precis som andra är ofullkomliga människor som ibland uttrycker sig ogenomtänkt, blir irriterade när något inte utfaller som förväntat och ibland slänger i väg ohållbara anklagelser mot kolleger. Men ingenting tydde på en konspiration för att dölja sanningen.

Man kan välja att tro på Sarah Palin eller på The Economist. Och om man tror att Economist är den mer seriösa av de två så kan man också med behållning läsa tidningens presentationer och diskussion av nya forskningsrön om klimatet och tänkbara effekter av klimatförändringarna. Tidningen har vid ett par tillfällen de senaste månaderna skrivit om troliga effekter för majsodlingen i världen av en höjning av jordens genomsnittstemperatur. Även om höjningen bara är en enstaka grad så ökar sannolikheten för fler mycket heta dagar, vilket kommer att leda till minskad avkastning och kanske till högre livsmedelspriser. Å andra sidan kan den minskade avkastningen kanske kompenseras av bättre jordbruksmetoder.

De exakta följderna av en temperaturhöjning kan diskuteras. Man kan värdera olika konsekvenser olika. Men det intressanta är ju att alla olika inlägg i denna och andra liknande diskussioner utgår från en grundläggande samsyn: jorden blir i genomsnitt varmare, människan har något med saken att göra och därför är det klok politik, oavsett vad man tycker om andra frågor, att försöka begränsa människans påverkan och bromsa processen. Att klimatet utöver denna troliga påverkan ändå varierar, och också påverkas av helt andra faktorer, ifrågasätter ingen.

Hysteri har vi ingen nytta av. Men många av de mest upphetsade inläggen om Climategate byggde på en politiskt betingad ovilja att förstå hur vetenskapen fungerar. Forskare är mycket sällan ense om allt – tvärtom ser de ett värde i att formulera nya teorier, granska dem och revidera dem. Och på samma sätt granskas invändningar – de måste visa vägen till bättre förklaringar än de ursprungliga teorierna och måste i likhet med dessa vara möjliga att pröva mot faktiska observationer.

Den definitiva sanningen når vi aldrig. Men det betyder inte att klimatfrågan är påhittad.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Håkan Holmberg