Är journalister ute efter att mörklägga, springa kapitalets ärenden eller bedriva vänsteraktivism?
I nyutkomna ”Inte lögn, inte sant" (Fri tanke förlag) gör journalisten Staffan Dopping och statsvetaren Stig Björn Ljunggren - tillträdande politisk redaktör på S-märkta Sydöstran - ett tappert försök att slå hål på myter om medierna. Tesen är att vi har gått från att vara en folkrörelsedemokrati till att bli en publikdemokrati - där medierna är en del av upplevelseindustrin.
Det handlar inte alltid om sant eller falskt, utan om att färglägga verkligheten. Medielogikens lagar styr.
Många debatter om media blir lätt polariserade. För eller emot swishjournalisten Joakim Lamotte, för eller emot public service och så vidare. Det har också skrivits böcker som skapat debatt, såsom DN-skribenten Hanne Kjöllers "En halv sanning är också en lögn" som kom ut för några år sedan.
Dopping och Ljunggren säger sig varken vilja skönmåla eller svartmåla. De beskriver hellre än debatterar.
Nog har skiftet från Hylands hörna-epoken till digitaliseringen påverkat medierna. Duon nämner bland annat att det tidigare inte var ovanligt att en tidnings chefredaktör både hade "ledare och nyhetsredaktion i sin hand". Exempelvis var Jörgen Ullenhag både chefredaktör och politisk chefredaktör på UNT fram till 2002.
Självbilden bland journalister är fortfarande att man är "demokratins främsta väktare", skriver Ljunggren och Dopping, men lägger till att det inte alltid går ihop med den hårda konkurrensen om att underhålla och locka. Den medieaktör som inte anpassar sig till medielogiken är helt enkelt rökt, konstaterar de krasst. Folk sägs numera vara "mer oroade över tristessen än svälten".
Somliga frågeställningar är dock tidlösa. Vad ska medierna vara till för? I boken nämns Platons dialog Gorgias, i vilken Sokrates dundrar in på en fest och ifrågasätter sofisterna som han menar ägnar sig åt retorik och resultat i stället för att söka sanningen. Sofisterna skulle kunna översättas till dagens pr-konsulter, menar Ljunggren och Dopping. Och det tycks sällan saknas roliga paralleller att flika in: ”Som när liberalerna på 1800-talet ville flytta Uppsala och Lunds universitet till Stockholm för att de skulle komma ifrån sin högdragna mallighet, kliva ner från elfenbenstornet och göra lite nytta för mänskligheten.”
Vilket perspektiv man än föredrar är det svårt att helt avfärda påståendet att det först är "när din text har nått en mottagare som ditt journalistiska slit får mening".
Boken innehåller också konstruktiv kritik mot medierna; man borde bli betydligt bättre på att erkänna misstag, dubbelkolla fakta och se att man - likt populister - levererar enkla svar på svåra frågor. I mediernas fall via en ”ilsken medborgare intervjuad på gatan”.
Däremot är Dopping och Ljunggrens försvar av det ökade antalet kommunikatörer bara märklig. De verkar tro att kritiken från journalister handlar om gnäll mot "medieträning". I själva verket är det kraftigt växande kommunikationsstaber på kommunerna som kritiseras. Dessa är inte bara kostsamma för skattebetalarna och riskerar att utsätta mindre privata kommunikationsbyråer för osund konkurrens. De ägnar sig ibland också åt helt fel saker. Som att anlita "influencers" eller göra positiv pr för "bilden" av en stad. Här i Uppsala har man till och med haft synpunkter på UNT:s journalistiska rapportering.
I denna fråga hade författarduon kunnat lyssna på sina egna kloka råd; utmana din egen bubbla och kolla upp saker.