Det är förståeligt att LSS-utredningen som presenterades i går oroar Sveriges alla funktionshindrade och deras anhöriga. Rätten till särskilt stöd, att få leva ett liv som alla andra trots sitt funktionshinder, är just en rättighet och ingenting som kan förhandlas bort eller sparas på hur som helst. Utredningsförslaget innehåller inga besparingar, men heller inga kostnadsökningar. Den har föregåtts av indragen hjälp till barn som inte kan andas själva, och nu föreslås att de 290 kommunerna ska ta över ansvaret för alla barns behov av assistans. Det är klart att det skapar oro.
Assistansen har hanterats mycket oskickligt av den rödgröna regeringen. Man har först konstaterat att den kostat för mycket, kostnaderna för assistans har ökat med cirka en miljard om året under 2000-talet. Sedan har man med hjälp av tidigare domar dragit in assistans för vissa och i högre grad nekat de som ansökt om hjälp eller utökad hjälp. Och slutligen, när konsekvenserna av detta blev alltför påträngande, dragit i nödbromsen, tillsatt en utredning och sagt att besparingskraven är historia.
Oppositionen har varit emot neddragningarna i LSS, av goda skäl, framför allt Liberalerna och Kristdemokraterna. Kritiken kom också omedelbart efter att utredningen presenterades på torsdagen. ”Kasta den i papperskorgen”, sade talespersonen Bengt Eliasson (L) och krävde samtidigt en ny utredning ”med fokus på att utveckla, inte avveckla, LSS och den personliga assistansen”.
Men när det kommer till hur LSS ska utvecklas blir det mer otydligt. Ingen kan tycka att LSS är hållbart på längre sikt så som lagen fungerat hittills. Utredningen pekar också på några svårlösliga problem, och föreslår lösningar. Som för den explosionsartade ökningen av antalet beviljade assistanstimmar för varje brukare.
Det genomsnittliga antalet assistanstimmar har ökat från 12 till 18 timmar per dygn de senaste 15 åren, enligt en rapport från ISF (Inspektionen för socialförsäkringarna) för drygt tre år sedan. Där konstateras att utformningen av LSS innebär drivkrafter för att öka antalet timmar, att uppföljningen av insatserna är obefintlig och att det i slutändan kan vara anhöriga som står både för assistansen och bedömningen av behovet.
Det är inte svårt att förstå att det är minerad mark att säga att till exempel föräldrar inte vet sitt eget barns bästa. Men det måste gå att följa upp vart skattemiljarderna tar vägen. LSS-utredningen föreslår också en lägre ersättning för assistenter som delar hushåll med brukaren.
Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) är en av 1900-talets viktigaste frihetsreformer. Full delaktighet och jämlikhet i levnadsvillkor är en självklarhet i ett civiliserat samhälle. Assistans ska finnas för dem som behöver den. Och då kan kunskaper om hur den fungerar inte kastas i papperskorgen.