Hur känns det? Bra? Eller relativt bra? Det finns ju alltid någon annan som har det bättre - och sämre. Relativitetsbegreppet är inte så användbart vad gäller hälsan. Antingen behöver vi aldrig gå till vårdcentralen eftersom en så stor del av jordens befolkning mår betydligt sämre. Eller så kräver vi tillsyn dygnet runt eftersom de verkar så pigga i skidlandslaget i dokumentärserien Bäst när det gäller (SVT Play). Nej, angående hälsan är det bäst att jämföra med sig själv.
I ekonomiska sammanhang, däremot, är allting relativt hela tiden. Kalle har lägre lön än Lisa, den ena gruppen lägre inkomster än den andra. Missnöje är en stark drivkraft och inkomstskillnader exploateras ofta politiskt. Satsningarna på olika grupper avlöser varandra – en lönepott där och en bidragspott där. I slutändan är oftast majoriteten fortsatt missnöjd.
En konsekvens av att så många får det bättre – reallönerna har stigit i Sverige sedan mitten av 1990-talet – är att den som befinner sig utanför arbetsmarknaden får det sämre. Åtminstone är det så det sägs, då ersättningarna för pensionärer, sjuka och arbetslösa inte stigit lika mycket. Det har fått det relativt sämre.
Det är då bara en tidsfråga innan den som konstant befinner sig utanför systemen, till exempel som arbetslös, får en disponibel inkomst som är lägre än 60 procent av medianinkomsten i landet. Då slår fattigdomsfällan till, utan att de inblandade själva märker av annat än att det som vanligt är ganska kärvt ekonomiskt när barnen måste ha nya vinterstövlar.
23,1 procent av Sveriges barn lever i fattigdom, utropar Rädda Barnen i sin årliga rapport (27/10). Det är en långt större andel än i grannländerna, i paritet med länder som Albanien och Kosovo, meddelas det. Vilket förstås är en absurd jämförelse då familjer i Albanien enbart har 60 procent av den albanska medianinkomsten att leva på.
Under det politiska paraplyet ”minska klyftorna” blir ändå ökad barnfattigdom ett argument för att höja en rad olika bidrag och ersättningar. På samma sätt som att ”fattigpensionärerna” under lång tid sänt konvulsioner genom riksdagen. Det hållbara pensionssystemet har naggats i kanten och politiska fiender (S och SD) uppmanas förhandla, alltför att det ska gå att leva som pensionär i Sverige.
”Många har det bra och många har det ungefär som de hade det förut”, säger Daniel Barr, generaldirektör för Pensionsmyndigheten (DN 2/11). Han talar om svenskarna som får ut 50 procent av sin slutlön i allmän pension och tjänstepension utöver det.
Totalt är ungefär en procent, 24 000, av Sveriges pensionärer fattiga, i betydelsen att de inte säkert klarar vanliga utgifter som hyra, mat och värme. Det är den lägsta andelen i hela EU. Antalet relativt fattiga (se ovan) är fler men utgör ändå bara 15 procent av alla pensionärer.
Det finns naturligtvis många svenskar som har riktigt dålig ekonomi. Det kan vara ensamstående föräldrar eller personer som anlänt till Sverige i mogen ålder och inte fått fotfäste på arbetsmarknaden. Då kan det vara en ekonomisk lättnad att gå i pension och träffas av trygghetssystem som garantipension och bostadstillägg.
Den absoluta fattigdomen i Sverige är mycket låg, och härrör till stor del från utanförskap och segregation. Lösningen är fler i jobb, färre med bidrag. Det blir inte lätt, men underlättas heller inte av att många hundra tusen, kanske miljoner, andra utpekas som fattiga.
Alla borde bli bättre på att titta tio år tillbaka i tiden i stället för på it-miljonären det stod om i tidningen. Dels skulle risken att bli exploaterad av makthungriga politiker minska, dels skulle många må mycket bättre, nästan som Kalla och de andra i skidlandslaget.