Arbetsförmedlingen har varit i den politiska hetluften under hela året. Crescendot blev uppgörelsen i förra veckan då regeringen backade från en del av sina reformer, och rädda arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S) från ett misstroendevotum i riksdagen. Frågan är dock vad det är för sorts myndighet man diskuterar. Förmedlar Arbetsförmedlingen verkligen jobb eller gör den egentligen någonting annat?
Det är inget nytt påfund av Centerpartiet att Arbetsförmedlingen på sikt ska sluta förmedla jobb. Det fanns i partiets program och budget redan efter valet 2014. Motivet för C är att myndigheten gravt misslyckats med sitt centrala uppdrag. Siffrorna som nämnts är att Arbetsförmedlingen bara lyckas hjälpa fem procent av de arbetslösa, och att en majoritet av företagen aldrig använt dess tjänster när de ska anställa.
Det finns andra siffror också, som tyder på att en betydligt större andel faktiskt haft viss hjälp av Arbetsförmedlingen när de sökt jobb. Men faktum kvarstår; någon vidare plats för jobbdrömmare är inte kontoren. Förklaringen till det är enkel.
Är det något som Arbetsförmedlingen verkligen kan är det att föra statistik över svensk arbetsmarknad, på längden och bredden. Veckovis och månadsvis, i kommuner och regioner, får man veta hur det ligger till för kvinnor, män, unga, äldre, funktionsnedsatta och utrikes födda. Varje arbetsmarknadsåtgärd följs upp och kan utvärderas av en annan myndighet, Ifau (Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering) i Uppsala.
Sedan lång tid har det varit känt att fyra grupper har det särskilt svårt att få jobb: Utrikes födda, 55-plussare, unga utan gymnasieutbildning och funktionsnedsatta. På senare tid har ungdomar och äldre fått det betydligt lättare på grund av det stora antalet lediga platser. Men de utrikes födda har blivit fler, i takt med att nyanlända beviljats uppehållstillstånd, och fått det ännu svårare på jobbmarknaden.
Omkring 60 procent av de arbetssökande i början av december var utlandsfödda. Arbetslösheten i gruppen är 19,5 procent, trots en långvarig högkonjunktur, 75 000 lediga jobb och arbetskraftsbrist i många yrken.
I tisdags kom Arbetsförmedlingens långtidsprognos, om utvecklingen 2020 och 2021. ”Vi bedömer att vi kommer att nå den högsta nivån av långtidsarbetslösa sedan 1990-talet”, sade Annelie Almérus, arbetsmarknadsanalytiker till Sveriges Radio (10/12). Med långtidsarbetslöshet menas att ha varit utan jobb minst ett år.
Flera orsaker ligger bakom ökningen, skriver Arbetsförmedlingen: ”Dels konjunkturavmattningen, dels glappet mellan vad arbetsgivarna efterfrågar och de arbetslösas kunskaper”. Redan nu utgör de utlandsfödda två tredjedelar av alla långtidsarbetslösa, på grund av en generellt lägre utbildningsnivå. Situationen förvärras alltså för den gruppen under de kommande två åren.
Inte så konstigt att det är svårt att förmedla jobb i Sverige, med andra ord. Matchning bygger på ju tillgång både till ett jobb och till någon som kan ta jobbet. När poolen av arbetssökande alltmer består av människor som har långt till jobb, som kanske varken har språkkunskaper eller annan utbildning, är det förstås ingen idé för arbetsgivare att höra av sig till Arbetsförmedlingen.
Myndighetsuppdraget är i allt lägre grad att förmedla jobb. Det är i stället att ta hand om en växande grupp utsatta, att med hjälp av utbildning och annat stöd försöka lotsa dem in i samhället. Centerpartiet hade rätt i sin analys av Arbetsförmedlingen, men själva utförandet av reformerna har inte gått som planerat.