Sverige behöver mer invandring, inte mindre. Påståendet har framförts av många sedan migrationen stramats åt och inte visar några tecken på att släppas på igen, varken i Sverige eller i EU. Kritikerna brukar peka på två faktum; dels demografin med låga födelsetal och en åldrande befolkning (i Sverige och EU), dels att många viktiga serviceyrken utförs av människor med rötterna i andra länder.
”Samtidens fråga är inte hur stor invandring Sverige tål utan hur mycket invandrarfientlighet som samhällsekonomin klarar”, skriver exempelvis författaren Per Wirtén på Expressen Kulturdebatt (17/9). Han påpekar att enligt SCB kommer hälften av kommunerna att minska sin befolkning till 2040. Sverige om 15 år, enligt Wirtén: ”Bostadshus kommer rivas. Skolor stängas. Butiker flytta. Skatterna höjas. Välfärden säcka ihop.”
Varken Ulf Kristersson (M) eller Magdalena Andersson (S) vill se höjda skatter eller en ihopsäckad välfärd. Ändå har järnaxeln i migrationspolitiken, S och M, kommit tillbaka för att stanna. Sverige kommer inte inom överskådlig tid att lätta på åtstramningen vid gränserna. Framför allt kommer man inte att röra sig en millimeter utan att hela EU går med samtidigt. Så hur resonerar man?
Samtidigt går världens största invandrarland USA till val i november. Migrationen är en viktig valfråga där Donald Trump går till storms mot Bidenadministrationen för det stora antal som kommit in från söder under de senaste åren. Men ingen vill sätta stopp för invandringen helt, då slutar USA att fungera. Under åren 2015-2035 beräknas 18 miljoner invandrare och deras barn vara i arbetsför ålder och ersätta de amerikaner som går i pension (Pew research 22/7).
USA lever på invandring, men har alltid lagt ned stor möda på vilka som kommer dit. Redan 1882 stoppades invandringen från Kina med en ny lag. De kulturella och ekonomiska spänningarna i integrationen efter guldrushen 1849 och järnvägsbygget därefter ansågs ha blivit för stora. På 1920-talet stoppades invandrare från södra Europa av samma skäl. Enbart från det fattiga syd-Italien hade då cirka fem miljoner utvandrat till USA.
Först 1965 släpptes strömmarna på från Latinamerika och Asien som sedan dess dominerat invandringen till USA. Nu uppfattar många amerikaner att någon sorts gräns har nåtts igen. Trumps utfall om mexikaner som våldtäktsmän eller (senast) om haitier som husdjursätare (!) är naturligtvis djupt rasistiska, men de sker inte i ett vakuum (hör professor Dag Blanck om USA och rasismen i Filosofiska rummet, P1, SR Play).
Man kan säga att migrationslandet Sverige ligger minst hundra år efter USA. Först vid flyktingkrisen för tio år sedan började vi så smått inse att det är skillnad mellan flyktingar från länder med en hög andel välutbildade och de som inte ens har grundskola, som kommer från mer eller mindre havererade statsbildningar och klansamhällen.
Det är inte så att vi kommer att komma i kapp USA. Dels har vi inte samma fixering vid ”ras”, etniskt ursprung, dels har gudskelov mycket hänt med människosynen det senaste seklet, även i USA. Men självklart måste Sverige (och EU) fundera på hur underskottet av arbetande människor ska täckas.
Dessvärre finns ingen generalplan, annat än att krisen 2015 inte ska upprepas. Arbetskraftsinvandringen har misshandlats under 15 år till den grad att få vet vad som gäller, varken i Sverige eller utomlands. När sedan samarbetspartiet SD tvingar fram en utredning om återvandring är det ridå. Även om dessa bisarra bidrag aldrig betalas ut är signalen tydlig: Kom inte hit. Vi klarar oss själva. Vi gör allt för att bli av med er.