Herbert Tingsten. Gustaf Fröding. Anna Whitlock. Tre 1900-talsgiganter med en tydlig gemensam nämnare. Deras tankes- och levnadsbana inleddes med ett aktivt engagemang i samma Uppsalabaserade organisation. Hur skapas en kultur som fostrar sådana personer? Skulle det gå att göra idag?
Hösten 1882 samlades några Uppsalaungdomar för att starta Studentföreningen Verdandi, två av dem var Karl Staaf och Hjalmar Branting. De var radikaler och humanister, trötta på likriktning, konservatism och tvångsanslutningen till statskyrkan. Det är svårt att tro att de skulle ana vilken påverkan på Uppsalas debatt och Sveriges politiska riktning de skulle komma att få, eller att två av grundarna sedermera skulle bli statsministrar för var sitt parti.
Under 1900-talets sista årtionden slumrade föreningen in. Dess anda och gärning har dock haft fortsatt påverkan på opinionen genom en liten dagstidning en grupp av föreningens medlemmar grundade 1890, då för att verka för allmän rösträtt. Det gick helt okej för den tidningen – du läser den just nu. Verdandi tog politisk ställning men arbetade främst med just tidning, bokutgivning och debatter för att påverka opinionen. I stället för att vinna dagens sakpolitiska debatt riktade man in sig på att forma morgondagens åsikter. Historien är full av exempel på hur de som vågat satsa långsiktigt och riskfyllt förändrat kulturen vi lever i.
Vid förra sekelskiftet var kampen om allmän och lika rösträtt i full gång. Kvinnorörelsen, däribland redan nämnda Whitlock, kämpade med skrifter, namninsamlingar och demonstrationer. Det var en lång men målinriktad kamp som ledde till vinst. Samma sak gäller studenternas organisering i vad som kallas 68-rörelsen. Idag ses studentrepresentation som självklart vid svenska universitet, det är rent av lagstadgat. Redan i början av decenniet anordnades studentorganisationer och demonstrationer, och studentrevolterna utlöstes i USA redan 1964.
Seklets sjätte val stundar. Vi behöver bara backa två av dem för att höra en debatt som skiljde sig kolossalt från dagens. En partiledare som nu uttalar åsikter som då var legio skulle troligen bli beskylld för att tala ren gallimatias. Samhället och diskursen förändras fort, duktiga politiker måste anpassa sig och vara redo att svälja sin stolthet. Vinna över väljare med enkla poänger innan valet och kompromissa efteråt. Två steg fram, ett steg bak. De skapar riktig förändring. Samtidigt, i ett längre perspektiv, påverkas opinionen också av andra krafter.
Med inspiration från vänsterideologer såsom Antonio Gramsci påpekar Sverigedemokraternas Mattias Karlsson att ”Politiken ligger nedströms från kulturen”. Karlsson har rätt, och i den kampen har han startat både kulturföreningen Gimle och den konservativa tankesmedjan Oikos. Det borde oroa de som tror på progressivitet, individualism och humanism.
Att säga att det finns ett recept för förändring vore lögn. Parametrarna som styr vårt samhälle är alldeles för många. Samtidigt känner vi ju faktiskt till vissa av dem. De politiska partierna är en, och de måste lägga full kraft på valet den elfte september. En annan parameter är de långsiktiga projekten som vågar ställa mer djuplodande frågor. Vad som behövs är de dammiga källarlokalerna och smala texter som läses av enbart tiotalet intresserade nördar. Vi får inte låta historien vara blott historia utan måste lära oss av den; försöka upprepa dess framgångar och undvika dess misstag. Så ser man till att fostra nästkommande giganter.
Det handlar både om att vinna val och verka för visioner. Verdandi visade vägen.
Max Hjelm har vikarierat på ledarsidan under sommaren och är även ordförande för Studentföreningen Verdandi, vilken återstartats i Uppsala under våren 2022.