En av de viktigaste insikterna för att kunna komma ur pandemin är att vårdbelastningen kommer att bestå. Ingen enda läkare eller sjuksköterska kommer plötsligt en dag att säga att ”nu är det lugnt och vi kan återgå till det normala”. Det normala var ju som bekant överbelamrade akutmottagningar, sängar i korridorer och operationsköer, även före covid-19.
Nej, pandemin är inte över. Men det värt att påminna om de krigsliknande scenerna från norra Italien under den tidiga våren 2020, som kort därefter ledde till som mest drygt tio sidor med dödsannonser i Dagens Nyheter. Mest tack vare vaccinationerna, men också på grund av mildare varianter, har dödens virus gradvis förändrats till vårdbelastningens. Till skillnad från 2020 hade Sverige preliminärt ingen överdödlighet under fjolåret.
Vårdbelastningen är också skälet bakom de åtgärder som vidtagits den senaste månaden, till följd av den kraftigt ökade smittspridningen med omikronvarianten. Dag för dag, vecka för vecka, sätts nya rekord för smittan och sjukhusinläggningarna följer med – från 200 covidpatienter i landet till 1250, varav nästan 50 i Region Uppsala.
Men siffrorna ifrågasätts. I ett mejl från Akademiska sjukhuset till Folkhälsomyndigheten i tisdags skrivs att statistiken är missvisande, att ”endast en tredjedel av covidpatienterna som är inlagda på sjukhus i Uppsala vårdas för covid-19” (DN 12/1). Samma slutsatser dras i andra regioner. Barnafödande kvinnor och folk som råkat ut halkolyckor, och sedan testat positivt, ges som exempel på sådana som ingår i statistiken.
Det är inte så konstigt när samhällsspridningen blir så omfattande och symtomen så pass milda som med omikron. Då är det sannolikt att yngre, friska och vaccinerade läggs in av alla möjliga anledningar – och att det då konstateras att ”oj, du är visst covidpositiv också”, utan att man haft minsta symtom av den arten.
Vårdanställda är givetvis rädda för att alla ska tro att faran är över, innan toppen av smittspridningen nåtts och då fortfarande omkring 100 patienter med covid-19 behöver intensivvård. Men inte minst av den anledningen är det viktigt att statistiken blir rätt. Utan att veta exakt hur det ser ut är det svårt att dra rätt slutsatser.
Politiker i stat och regioner kan med fördel redan nu lyfta blicken från dagssiffrorna och blicka framåt mot influensan och vinterkräksjukan, och vidare mot nya virus och mot en åldrande befolkning. Vården är överbelastad och har så varit under lång tid. Vad tänker man göra åt det? Det näst värsta med coronapandemin, när den väl tar slut, vore om den inte lärt oss ett enda dugg.