En vacker sommardag när familjen tagit med sig korgen och filten för att ta sig bort till badklippan tar det plötsligt stopp. En skylt, ”PRIVAT”, med spretiga ilsket röda bokstäver. Eller kanske ”Varning för djur”, trots att det gått decennier sedan bonden lät korna gå nere längs vattnet.
Variationerna är många: stängsel, grindar, bockar eller träd som råkat lägga sig precis över stigen. Syftet är att hålla folk borta. Orsaken är sällan du och dina barn, men kanske att det med tiden dagligen blivit hundratals som er, och att alla inte är så noga med engångsgrillar och annat skräp. Samt att familjerna lagom till kvällen ersätts av ungdomar med hög musik och ölburkar.
Principen för det svenska strandskyddet är enkel. Inom 100 meter från strandkanten, upp på land liksom ut i vattnet, ska inga byggnader eller andra anordningar uppföras som hindrar allmänheten från att röra sig fritt där. Det som gör det komplicerat, och som debatten brukar handla om, är undantagen och dispenserna från skyddet.
Ett aktuellt fall är badbryggorna och helikopterplattan (!) i Täby (DN 28/6). Detta är inte så mycket att diskutera då det tycks röra sig om svartbyggen. Intressantare är alla de som fått dispens att anlägga en båtbrygga vid sin mycket dyra strandtomt, och tycker att de ska få gå ned ifred i sin badrock för att doppa sig. Det är ju deras tomt!
Men även om fastighetsägaren har mark ned till vattnet talar lagen om ”tomtplatsen” som platsen där man har rätt att få vara i fred, som en normal villatomt runt bostadshuset. Även om man anlagt trädgård ända ned till bryggan, och även om man fått dispens för nya byggnader, har allmänheten rätt till ”fri passage” vid vattnet, ”minst några tiotal meter bred”. Det är en skrivning som är som gjord för kontroverser.
Lagen kommer aldrig att kunna täcka in allt. Alla överträdelser kan aldrig beivras. Det kokar ned till mänsklig samexistens. Oftast går det bra längs 240 mil havskust och runt alla sjöar. Men under juli lurar det passivt aggressiva där under ytan. Ett hinder rivs ned, nya sätts upp. Den mindre sympatiska inställningen att ”naturen är min, jag gör vad jag vill” finns på båda sidor av stängslet.