Min farfar hette Nils. När jag var liten bodde han på Kåbovägen i ett hus med stora fönster och en pool där min lillebror ramlade i innan han lärt sig simma. De sekunder det tog innan faster Susanne fick upp lillebror var tillräckligt för att jag skulle drömma mardrömmar om drunkning i flera år.
I sovrummet som vi fick låna när vi hälsade på fanns en lövskogstapet - för ett fantasifullt barn världens mest fantastiska grej. Farfar tyckte om löskokta ägg och saltgurka. Och prylar. Han hade saker som videospelare och sodastreamer långt före någon annan jag kände. Men mest av allt var han snäll. Väldigt snäll.
Jag var bara tolv år när farfar alldeles för tidigt togs ifrån oss. För liten för att inse att han inte skulle finnas för alltid. För ung för att ha hunnit lära känna honom som människa. Allt jag vet om farfars liv bortanför farfarrollen är sådant som mina föräldrar och pappas syskon berättat, eller som finns dokumenterat i foton och papper. Sedan jag blev vuxen har jag sörjt att jag aldrig fick möjlighet att ställa frågor och få höra honom berätta om sin barndom och ungdom. Att jag aldrig fick chansen att diskutera politik och samhällsfrågor. Att jag inte, på samma sätt som med min mormor som fanns i mitt liv betydligt längre, hann bygga en egen relation med personen Nils.
Under vårens pandemi är det många far- och morföräldrar och föräldrar som ryckts bort. En hel del betydligt tidigare än om de inte drabbats av det allvarliga viruset. Covid-19 har slagit skoningslöst. Ena stunden finns en älskad människa här, nästa är hon borta.
Ännu fler äldre människor lever avskärmade från sina barn och barnbarn. Under månader har familjer på grund av smittorisk och avstånd inte kunnat umgås över generationsgränserna. Det är svårt att finna något gott i det, men förhoppningsvis har den märkliga situation som råder gett djupare insikter. Som att inte ta de människor som alltid tycks har funnits för givna. I vårt samhälle har vi kommit att ofta prioritera ned eller bort den äldre generationen. Både i offentliga budgetar och på individnivå. Inte förrän äldreomsorgen havererar eller geriatriken går på knäna kommer man på att det var orimligt med ännu ett sparbeting. Inte förrän mormor är borta förstår många att de borde hälsat på oftare och lyssnat mer. Älskat medan tid var.
För mig och farfar är det för sent. För alla som har sina äldre nära och kära kvar, finns ännu tid. När restriktionerna lyfts hoppas jag att fler tar vara på den. Därtill att vi på en samhällsnivå börjar värdera människor som kommit upp i åldern betydligt högre. Som vi borde gjort för längesedan.