Sverige lägger tiotals miljarder på ränteavdrag för välbeställda.
Vid årsskiftet började finska Trafikledsverket undersöka hur man kan bygga en bro mellan Vasa och Umeå. Det är ännu långt bort i tiden, men i både Väster- och Österbotten spekuleras det i vad som händer med bostadspriserna om det går att köra bil eller åka tåg över Kvarken.
Man vet vad som hände i södra Sverige när Öresundsbron öppnade. Danskarna flydde dyra bostäder i Storköpenhamn för billiga kvadratmeter i Skåne. Kanske kommer den berömda finska amorteringskulturen på export till Sverige?
I Finland finns inget ränteavdrag längre efter lång utfasning, rörlig ränta innebär oftast ett års bindningstid, och bankerna får inte ändra på sin marginal på ett bolån.
Ränteavdraget vågar inget svenskt parti att röra, även om det vore bra. En majoritet av hushållen antingen hyr sin bostad eller har inget lån på sin ägda dito. Förra året gick 42 statliga miljarder till att subventionera boutgifter hos en relativt liten grupp med bra ekonomi. Att avdraget minskar snedvridningen mellan de som har eget kapital för en investering och de som lånar är sant, men fördelningsprofilen på varje instoppad krona är tveksam.
I Sverige tror vi att rörlig ränta är som timpriset på el, att man får vad det kostar banken att låna upp på marknaden här och nu med ett påslag. Men i praktiken är man tre eller sex månader bakom räntesänkningar från Riksbanken, beroende på när i ens period som nästa sänkning kommer. Eftersläpningen kostar oss miljarder i onödigt hög ränta. Samtidigt drar bankerna upp och ner på räntespaken för sparkonton samma stund som Riksbanken agerat.
Som många bankkunder vet om får man heller inte omförhandla sin ränterabatt när som helst, utan tvingas vänta ett år. Bankerna skickar inget meddelande när det är dags, så många riskerar en högre ränta eller lägre rabatt automatiskt. Förvisso måste de inte förhandla, men det vore klädsamt att faktiskt öppna för det. Att man som kund avtalar om en rabatt kan omöjligen betyda att man bytt bort möjligheten att få förhandla igen.
Bolånemarknaden är stelfrusen.
Det låter bra att uppmana människor att ställa krav, förhandla och i värsta fall byta bank för att pressa fram bättre lånevillkor. I praktiken byter dock människor väldigt sällan bank, och det krävs oftast expertis, fanatism eller särbehandling för att luska ut vad som är ett rimligt pris för ett lån. Men det blir alltså till ett nästintill omöjligt uppdrag för den enskilde att förhandla, när bankerna bara kan säga nej tack.
Den 1 september blev det lagkrav att banker ska erbjuda ett digitalt amorteringsunderlag skyndsamt till den kund som vill. Utan ett sådant går det inte att byta bank, så kravet är bra. Men det räcker inte för att öka rörligheten på bolånemarknaden. Vi lär fortsätta gå över ån för lite vatten tills Kvarkenbron är på plats.