Vad kan kontroversiella tänkare lära oss om vår samtid? Sannolikt ganska mycket. Det blir tydligt i ett samtal mellan ledarskribenten Carl-Vincent Reimers och Christian Abrahamsson, fil.dr. i kulturgeografi (Timbro 29/3). De har gett ut var sin essä om 1914 års idéer hos tankesmedjan Timbro. Reimers essä, Eld och elegans, handlar om den tyske juristen och nazisten Carl Schmitt samt om den italienske poeten Gabriele D’Annunzio. Christian Abrahamsson å sin sida har skrivit om Rudolf Kjellén, svensk statsvetare som myntade begreppet geopolitik men vars idéer också inspirerat nazismen.
Kunskap om dessa kontroversiella tänkare hjälper oss att förstå till synes paradoxala inslag i dag. Ta till exempel det stundtals absurt lilla avståndet mellan libertarianska och högerradikala rörelser. Hur kan en grupp som säger sig prioritera frihet alliera sig med en som kraftigt vill begränsa vissa människors dito? Detta märktes inte minst av i det stöd före detta presidenten Donald Trump fick av republikaner som tidigare sett sig som frihetliga.
Det är en paradox som närmast kommit att definiera den nya högern, men paradoxen är inte ny. Det blir tydligt om man ser till poeten D’Annunzios idéer. Carl-Vincent Reimers sammanfattar D’Annunzios syn på samhället i fyra pelare: våldets band till skönheten, känslan som överordnad förnuftet, idén om övermänniskan och rösten som en politisk kraft. Dessa fyra kulminerade i den stadsstat han var med och upprättade som präglades av paradoxen mellan fascistiska och frihetliga ideal. Stadsstaten delades in i “kaster mellan människor, där supermänniskor och poeter står högst”, där man införde både kvinnlig rösträtt, religiös och sexuell frihet, säger Reimers i samtalet.
Om man betraktar till exempel före detta amerikanska presidenten George W. Bush och den så kallade neokonservatismens idétradition, kan också den nya högerns motstånd mot internationalism te sig absurt. Men det är det inte. Idéer som tillskrivs Rudolf Kjellén ger en annan bild. Han var en stark förespråkare av nationalstaten i en tid där internationalism i hög grad var sammankopplat imperialism. Det idéarvet kan förklara varför starka anhängare av nationalstaten på högerkanten även motsätter sig internationellt samarbete.
Liberalismens påstådda seger efter 1989 var ett tydligt tecken på att vi glömde bort att historien ofta upprepar sig. Precis som 1914 års idéer – Kjellén, Schmitt och D’Annunzio – var en motreaktion mot 1789 års idéer om frihet, jämlikhet och broderskap, är dess återkomst sannolikt en reaktion mot liberalismens så kallade seger.
Att förstå vad som lockar med idéerna gör att man bättre kan bemöta dem. Det innebär också sannolikt att man träffar på något man tycker är ett bra argument eller rentav håller med om. Den risken får man ta, för okunskapen om detta högerradikala idéarv har sannolikt underlättat för dess återkomst.