Om samtliga europeiska länder höll val i morgon skulle dessa inte följas av segslitna förhandlingar med eventuella nyval eller januariavtal vid horisonten. Vår talman Andreas Norlén hade, liksom kolleger, kungar och presidenter i andra länder, fått fortsätta med sina ceremoniella uppdrag i lugn och ro. Samtliga regeringspartier skulle stärka sin ställning, välja eller välja bort olika samarbetspartier, och sedan regera vidare.
Att sittande regeringar stärks i kriser är ett välkänt fenomen. Dagliga pressträffar med allvarsamma ord inför miljoner tv-tittare. Det ser ut som ansvarstagande, nästan oavsett innehållet, och är det per definition också. ”Det är samma psykologiska mekanism som kan uppstå under krig, då människor svetsas samman mot en gemensam fiende”, säger statsvetarprofessorn Li Bennich-Björkman (DN 23/4).
Den förra stora krisen, finanskrisen 2008-2009, ledde till att Moderaterna blev snudd på största parti i valet 2010 och att partiledaren Fredrik Reinfeldt samma år noterade de högsta förtroendesiffror som uppmätts för en svensk politiker, 72 procent. Under coronakrisen är det Socialdemokraterna och Stefan Löfven, för några månader sedan ett krisande parti med en ifrågasatt ledare, som fått ett rejält lyft.
Kurz i Österrike, Merkel i Tyskland och Frederiksen i Danmark noterar alla ”Reinfeldtsiffror” under vårens kris. Till och med Italiens Conte har ett mycket stort förtroende. Samtidigt har alla de populister som dominerat scenen de senaste åren knappt synts till sedan virusutbrottet.
Men det är alldeles för tidigt för traditionella socialdemokrater, liberaler och konservativa att räkna hem kommande valsegrar. Nu gäller bara att slå på trumman med vidlyftiga löften, sedan kommer utvärderingen. Gjordes tillräckligt, för vården eller för företagen? Agerade man för sent? Det är lätt att öppna plånboken på vid gavel, men svårare att stänga den sedan.
Flera ledare har redan fått problem, som Donald Trump och Boris Johnson. Johnson hann knappt återvända till Downing street, efter att ha besegrat viruset på sjukhuset, förrän Sunday Times slog till. En medarbetare hade läckt information om premiärministerns krisarbete. Han tog två veckors semester i februari, deltog inte i något av de fem nationella krismöten (cobra meetings) som ägt rum och jobbade även i övrigt kontorstid med sköna helger på landet.
Det värsta var att ingen sa emot. Sedan tillkom omsvängningen om coronastrategin och omfattande besparingar på skyddsmaterial. Sammantaget konstaterar kolumnisten Polly Toynbee att ”Boris Johnson är fel man på fel jobb i fel tid” (The Guardian 20/4). Liknande omdömen kommer säkert att fällas om fler under eller efter coronakrisen.
Vad hände egentligen våren 2020, frågar vi oss om ett år. Det var ju Anders Tegnell show, där vardagen styrdes av Folkhälsomyndigheten. Regeringen? Efter visst tryck från oppositionen gav de stöd till kommuner, regioner och företag. Löfven? Han pratade om att hålla ut, och att man måste tvätta händerna. Noga och länge, lade han till.
Vem är den fria världens ledare i den globala krisen, när det ser ut som det gör i USA? Vem ska hålla emot så att Kina och andra auktoritära regimer inte får fritt spelutrymme? Det finns en, och hennes tal till nationen (29/3, 15/4) kan bilda skola i politikens på ytan förrädiskt enkla konst.
Angela Merkel, ”Mutti”, är 65 år och har avgått som partiledare för CDU. Och meddelat att hon inte ställer upp i kanslervalet 2021. Om coronakrisen får henne att ändra sig är det goda nyheter, inte bara för Tyskland.