Den så kallade ”Sverigebilden” har fått sig en törn av coronakrisen. Om den är bestående är omöjligt att säga. Som Folkhälsomyndigheten påpekat dröjer det minst ett år innan det går att utvärdera åtgärderna mot smittspridningen, och därmed göra trovärdiga jämförelser mellan olika länder. Men det står redan klart att svenskarnas eget självförtroende har påverkats av året 2020. Tafatt, hjälplöst och lite sent, det är vi det, vare sig det gäller covid-19 eller ett gammalt statsministermord.
Från fattig-Sverige till lort-Sverige, och vidare till smittolandet som struntar i de äldsta och svagaste. Kommer den svenska förträffligheten så småningom bara att uppfattas som ett fönster i historien, kopplat till en (om vi själva får döma) unik kombination av sociala reformer och ekonomisk utveckling? Som dessutom bygger på särskild förmåga att bortse från sådant som rasbiologisk forskning, tvångssterilisering och en slags låtsasneutralitet för att undvika konflikter?
Nej, bilden av Sverige lyser kanske inte alltid så starkt som svenskarna önskar. ABBA, Björn Borg, Volvo och Ikea i all ära, Sverige framstår oftast som ganska exotiskt och marginaliserat, om än positivt, i det land där vi av någon anledning helst vill göra ett gott intryck: USA.
Den amerikanska polariseringen har tveklöst lyft fram Sverige i rampljuset. Vänster- och högerpopulister som Bernie Sanders och Donald Trump anser sig ha något att vinna på att tala om en socialistisk dröm respektive mardröm i ett kulturellt närstående land som amerikaner kan identifiera sig med. Trump har fortsatt att peka på Sverige som ett skräckexempel, först med hög flyktingmottagning och på senare tid också med en coronastrategi som sticker ut.
Ändå är det kanske som en svenskamerikan nyligen konstaterade: ”Jag får tre olika reaktioner när jag berättar att jag är svensk. De som beundrar Sverige, de som tror att Sverige är hemskt och de som tror jag kommer från Schweiz. Den tredje gruppen är den klart största”.
Varför inte som svensk bry sig lite mer om vad man tycker i Norden och Europa? Det handlar ju trots allt om Sveriges närområde och största handelspartners. Där vi rört oss helt fritt sedan 1954 (Norden) och 1995 (EU). Det är det slut med det nu, förhoppningsvis tillfälligt. Det beror som sagt på vad som händer med pandemin, i höst och nästa år. Men det går inte att tro annat än att sommaren 2020 kommer att sätta spår.
Särskilt illa är det i Norden då inga svenskar släpps över broarna i Svinesund eller Öresund, eller kan ta färjan till Finland. Delvis är det en logisk följd av hur smittspridningen ser ut. Om man släpper på trafiken igen har grannländerna, med en bråkdel så många smittade, gjort sina stängningar av samhället helt i onödan.
Men logiken haltar när danskar köar som vanligt i köpcentrat Emporia utanför Malmö för att handla med den billiga svenska kronan. Smittspridningen i Skåne är mindre än i Köpenhamn. Men större än på Gotland dit norrmännen ska få flyga, nästan som en markering. En känga till den evige storebrodern Sverige?
Hela Europa börjar öppna så smått, och där man skiljer mellan länder finns Sverige alltid i den högsta riskkategorin. I till exempel Tjeckien är det vi och britterna som, med vissa undantag, inte släpps in alls.
Även om man för ett ögonblick bortser från coronaviruset finns en del att jobba på för Sverige. Bottenskiktet i skola (Pisafusket) och äldreomsorg, minskad trygghet på gator och torg. Det är bara att kavla upp ärmarna och försöka skapa ett så bra samhälle som möjligt, så kommer den positiva Sverigebilden automatiskt.