Ur jobbsökningssajter på nätet: ”sjuksköterska, grundutbildad, 240 jobb Sundsvall”, ”267 lediga jobb för sjuksköterska i Uppsala”. Och totalt i landet: ”12 553 lediga jobb – sjuksköterska”. Det är mycket med tanke på att det borde vara cirka 3 000-4 000 sjuksköterskor som pensioneras varje år i Sverige. Men knappast någon kan ha missat att det numera finns vanligare skäl att lämna sjuksköterskeyrket än ålder. Och det gäller särskilt på stora sjukhus.
Droppen som fick bägaren att rinna över i Sundsvall, där 22 sjuksköterskor på IVA och operation sade upp sig förra veckan (Sundsvalls Tidning 23/3), var ett lönetillägg på 3 000 kronor för vissa sköterskor, på ”avdelningar med särskilt stora bemanningsproblem”.
Samma åtgärd orsakade samma sorts ilska på Akademiska sjukhuset i Uppsala kring årsskiftet. Här var det bristen på vårdplatser (det vill säga sjuksköterskor) som låg bakom att vissa fick ett tillägg på 2 000 kronor. Besked som dessa kommer ovanpå åratal av missnöje med organisation, scheman, semesterproblem och en orimlig arbetsbelastning, som eskalerat under två år med pandemin.
Under 1980-talet var det många bekanta som sökte sig till vården. Bra pengar för 20-25-åringar, men inga lysande framtidsutsikter, såvida man inte satsade hårt på att bli läkare. Uttrycket ”landstingsbakelse”, att ta två kex och breda smör emellan, tydde på en personalvård i nivå med vad man förtjänade. Det var för patienternas skull man var där.
Sjuksköterskeutbildningen hade fått högskolestatus 1977, men ännu vilade en air av kall över yrket. Mer kunskaper gjorde arbetsdagarna mer tillfredsställande då patienterna kunde få ännu bättre hjälp. Men inte skulle det jobbas heltid? Ingen orkade väl för övrigt jobba heltid natt? Du får väl gifta dig med en läkare, som alla andra.
Fyra decennier senare har landstingen blivit regioner, men annars är mycket sig likt med semester- och bemanningsproblem. På arbetsgivarsidan, alltså. På personalsidan kommer sedan många år nya kullar med sjuksköterskor som anser sig vara viktiga kuggar i samhällsbygget, som vill försörja sig och sin familj och få en trygg ålderdom och som har en stor variation av arbetsgivare att välja mellan.
Regionpolitikerna, tagna på sängen av de nya kraven, fick en slags respit under pandemin med krislägesavtal och extrapass. Men när applåderna tystnat, när operationsköerna blivit ännu längre och när påminnelsen om att sängarna i korridorerna inte alls bara var ett pandemifenomen nått golvet, då kommer sanningens minut. ”Tolvtimmarspass i juli för att rädda sommaren, du ställer väl upp?”. Svaret kan bara bli ett rungande nej.