På Sverigedemokraternas riksmöte 2007 bandade SVT mötet, men vågade inte direktsända det – deltagarna kunde ju säga något rasistiskt från talarstolen. Partiet hade på den tiden ständigt svårt att hitta lokaler. Sverigedemokrater attackerades med stenar och flaskor, och fick bilarna vandaliserade. När Åkesson i sitt tal på riksmötet för nu 13 år sedan sa att SD skulle bli landets ”tredje, fjärde största parti” var det få som trodde det. I valet året innan hade man fått 2,9 procent.

Så varför gick det som det gick? Det är frågan som Pontus Mattsson, mångårig journalist på SR och SVT, söker svar på i sin nyutkomna bok "In klampar Jimmie" (Carlsson bokförlag).

Beror SD:s framgångssaga på att partiet länge var ensamt om att kritisera invandringen, och sedan har hållit fast vid samma linje? Beror det på att partiet anses ha mobbats av sina motståndare? Eller beror det snarare på att andra partier har närmat sig SD? Har partiet bättre än ”etablissemanget” haft örat mot marken? Är det Jimmie Åkesson som person som har spelat en stor roll?

Många politiker, före detta eller ännu aktiva, som intervjuas i boken är självkritiska. Mona Sahlin frågar sig om "vi" verkligen visste hur Sverige såg ut. Vi sa SD och så spottade vi, säger Sahlin och kallar det fegt och kontraproduktivt.

En annan socialdemokrat, Lars Stjernkvist, är inne på ett liknande spår och menar att det fanns självförnekande drag i partiet. Det blev bekvämt att kalla SD för ett högerparti och låtsas att det inte var "sossar de tog". Och enligt Ardalan Shekarabi blockerades en ”realistisk inställning till migration” av rädsla för att förknippas med SD. Ett misstag, menar han.

Självkritik finns även inom Liberalerna. Jasenko Selimovic, som var statssekreterare åt dåvarande integrationsminister Erik Ullenhag i alliansregeringen, säger att ”vi låtsades som att problemen inte fanns” och ”visade upp positiv statistik”. 

Johan Pehrson, numera Liberalernas 1:e vice ordförande och gruppledare i riksdagen, säger att man misskötte trygghetsfrågorna, som har en direkt koppling till bristande integration. Han menar också att man inte talat klarspråk om hedersvåld, att extremister som bjuder in hatpredikanter har fått bidrag, och att "då slutar det med att människor vänder sig emot det”.

Kristdemokraternas tidigare partiledare Göran Hägglund och Moderaternas tidigare partisekreterare Kent Persson beskriver en period av rädsla och polarisering i politiken. Enligt Hägglund blev förhållningssättet till SD en åsiktskorridorfråga. ”Försök att ta dig ur den korridoren och du kommer att stenas”, säger han och beskriver det som att ”en samlad journalistkår och politiska motståndare” skulle kasta sig över en med anklagelser om att man tjänar rasisternas syften.

Men mycket har hänt de gångna åren. 2002 anklagade socialdemokrater dåvarande Folkpartiet för att ”fiska i grumliga vatten” med språkkrav för medborgarskap. Senast före valet 2022, det vill säga 20 år senare, ska språkkravet införas av nuvarande S-ledda regering. Många är numera överens om vad som gick fel. 

Mattssons kapitel om Landskrona påminner dock om att mönstret inte har sett likadant ut överallt. Där styr Torkild Strandberg (L) tillsammans med M och MP. 

Från valet 2006 har L i Landskrona gått kraftigt framåt, partiet fick drygt 34 procent i valet 2018. SD har under samma period minskat något. Man har inte behandlat SD på något särskilt sätt, eller som Strandberg uttrycker det: ”Jag är vald för att utveckla den här staden, inte för att hantera Sverigedemokraterna.” 

Kanske är det så enkelt.