I en tid när partier låter alltmer lika, och det nästintill är omöjligt att skilja miljöpartistiska ministrar från övriga, kan man inte annat än uppskatta en röst som Birger Schlaugs. 

Miljöpartiets manliga språkrör under några år på 1980-talet, och större delen av 1990-talet, är bokaktuell med ”Vad ska vi ha samhället till?” (Verbal förlag). Glöm nutida politiska floskler, boken sprutar i stället ur sig visioner och kängor åt höger och vänster. Dagens "trendkänsliga" gröna företrädare ger han heller inte mycket för. 

Nuvarande språkrör Isabella Lövin uttryckte inför valet 2018 att hon inte skulle ”underdriva situationens allvar”, men enligt Schlaug höll det endast i några dagar. Sedan lät hon återigen som en önsketänkande regeringsföreträdare. Kritiken mot Lövins språkrörskollega Per Bolund är desto hårdare. Bolund har nämligen uttryckt att hans framtidsvision är att få tvätten prydligt struken i en påse från tvätteriet, frukten levererad till dörren och att ha en egen ”stilguide” som köper hans kläder. Dessutom vill Bolund gå på teater medan ”läxhjälpen” tar hand om barnen ”även ikväll”. 

Tydligare kan nog kontrasten till Schlaugs ideal inte bli. I Schlaugs värld ska man vara medborgare, inte kund. Man ska hålla rent på sin egen toalett, bädda sin säng, diska sin disk, hjälpa sina barn med läxorna.

Det är inte svårt att som liberal då och då hålla med Schlaug. Som när han ifrågasätter att ”låginkomsttagare betalar löjligt hög skatt på sin inkomst”. Eller som när han reagerar på att folk blint "lyder auktoriteter" och springer i flock. Likaså när han påminner om att ingen ens här "har gjort sig speciellt förtjänt av att bli födda i ett land med fred, mat på borden och tak över huvudet”. 

När han kritiserar ”gröna” och den del av vänstern som har svikit hedersförtryckta är han sylvass: "Att tiga eller se mellan fingrarna på grund av rädsla att göda främlingsfientlighet och islamofobi är den uslaste av strategier.” Läs och lär, alla nuvarande miljöpartipolitiker och andra som halkar dit!

Emellanåt blir schaugismen dock spretig. Ena stunden kan man läsa ett brinnande försvar för yttrandefriheten (med hänvisningar till liberalen John Stuart Mill), för att snart snubbla över censurförslag som att ”inrätta helt reklamfria zoner i urbana miljöer”. Schlaug hyllar även vetenskapen, för att i nästa andetag slå ett slag för homeopati och ”alternativ läkekonst”. 

Desto klarare är hans avsky mot allt vad tillväxt, marknadsekonomi, excelark och konsumtion heter. För att inte tala om avskyn mot arbetslinjen, denna högerns och vänsterns gemensamma "trosbekännelse” som han kallar det. Arbetslinjen handlar om folkuppfostran, menar Schlaug, och om att ”piska fram disciplinering”. 

Nog är beskrivningen av hur det kunde låta under Nya Moderaternas glansdagar roande. Som när Schlaug beskriver hur tidigare moderatledaren Fredrik Reinfeldt, som ”nästan i religiös hänryckning” på en moderatstämma, fick nära 3000 åhörare att ”hoppa på tre för arbetslinjen”.

Det blev helt enkelt en smula hysteriskt där en period. Men hur Schlaugs alternativ, medborgarlön och friår, ska bekostas förblir osagt. Det är förstås helt okej att mysa i hängmattan om dagarna, men man kan inte räkna med att (medborgar)"lönen" ska ticka in på bekostnad av andras slit. Arbetslinjen är faktiskt mer moral än moralism. 

Jag skulle inte vilja ha Schlaug som styrande politiker. Men vem skulle inte vilja dela en öl i hängmattan, fundera över livet och höra honom berätta om sitt släktskap med en jätteek på Öland?