Man har institutionaliserat solidariteten med sin nästa. “Genom skatten så köper du dig fri. Och på så sätt har den tanken paradoxalt nog fört oss längre och längre från de värden man egentligen vill värna. Från själva grunden för systemet” (SvD 31/3).
I reportageserien Den tysta minoriteten talar Stina Oscarson med de som står i matkön utanför S:ta Clara kyrka i Stockholm.
Hon träffar en man som kallas Anders i reportaget, som gick från miljonär till hemlös. Han menar att det inte finns några skyddsnät i Sverige: “Det är en illusion”, säger han till Oscarson. Hon träffar också Rolf, som satt på mentalsjukhus från att han var 14 och 30 år framåt. På 90-talet blev han utsläppt, med bara “en adresslapp och en nyckel”. Hon träffar H, en papperslös ensamstående mamma från Belarus som vill vara kvar i Sverige för att hennes barn ska ha rätt att ha åsikter.
Gemensamt för de personer Oscarson träffar är att skyddsnäten som finns inte har fångat upp och hjälpt dem. “Det heter ibland att människor faller mellan stolarna. Men frågan är om det är ett rättvisande begrepp. För de flesta har aldrig suttit på några stolar. Det svenska folkhemmet med sina välfärdssystem skapades för en helt annan befolkning än den som utgör det svenska samhället idag”, skriver hon.
Det går att göra politiska poänger av Oscarsons reportage.
Att välfärdsstaten leder till det man kallar för utträngningseffekter, till exempel. Begreppet beskriver ett fenomen där det offentliga, genom att ta över ansvaret för en verksamhet, tränger ut andra initiativ. Ibland lyfts USA:s utbredda civilsamhälle för att illustrera den andra sidan av samma mynt. Avsaknaden av en utbyggd välfärdsstat skapar ett vakuum som fylls av civilsamhället, och det blir norm för de som kan att ägna en del av sin tid åt volontärarbete.
USA är måhända inte en målbild på ett övergripande plan, men visar ändå tydligt på en grundläggande risk med den svenska välfärdsstaten. Förväntningarna om att staten ska ta hand om medborgarna och ta över ansvaret för vår solidaritet är ett problem när det leder till att civilsamhället och medborgare “köper sig fria” genom skatten, som Oscarson uttrycker det. Om en hög skattebörda ger människor känslan av att de har “gjort sitt” blir det svårt att bygga upp den typ av civilsamhälle som behövs, oavsett hur utbyggd välfärdsstaten är. För även om det offentliga skyddsnätet är viktigt, präglas offentlig verksamhet till sin natur – och av goda skäl – av en trögrörlighet som är illa anpassat till en allt mer föränderlig värld.
Det är också uppenbart att det är mycket svårt att konstruera ett skyddsnät som täcker alla. Om diskussionen alltid ska handla om vad det offentliga ska göra och inte göra, når man aldrig de lösningarna som behövs för att skapa rätt förutsättningar för att civilsamhället ska fylla de luckor som uppstår.
Även det är alltså en lärdom att dra från Oscarsons reportage. “Jag tror inte att det finns en politisk reform eller ett projekt som kan lösa de problem jag mött”, skriver hon själv. Annorlunda uttryckt: att korrekt beskriva samhällsproblem ger inte automatiskt svar på hur de ska lösas.
För att fylla det solidaritetsvakuum som Oscarson beskriver i sitt reportage måste vi se till eventuella nackdelar med hur välfärdsstaten är utformad. Den fungerar kanske för dem som befinner sig inom systemet, men vad händer med dem som faller utanför? Där krävs sannolikt lösningar med mer flexibilitet, som ligger närmare invånarna. Civilsamhället kan nå dem som det offentliga inte kan. Politikens roll är således inte alltid att hjälpa, utan att skapa förutsättningar för att andra ska kunna göra det.