“Det enda verksamhetsområde där man är ansvarig inför samhället är det som berör andra människor, medan man inom det som bara berör en själv bör ha rätt till oinskränkt frihet. Över sig själv, sin egen kropp och själ är individen suverän”. Så beskrev den liberala filosofen John Stuart Mill det som brukas kallas för skadeprincipen. Vi får alltså göra vad vi vill, så länge vi inte på ett direkt sätt orsakar någon annan person skada.
I takt med tillväxt och utveckling har vi blivit allt bättre på att säkerställa orsakssamband. Vilka beteenden som skadar vem har alltså på vissa sätt blivit tydligare. Men på andra sätt har det blivit otydligare. Det resulterar i en ansvarsparadox: när vi blir bättre på att avgöra vilka beteenden som leder till vilka konsekvenser, även när det sker i flera steg, blir det svårare att veta vem – om någon – som kan hållas ansvarig för skadan.
Detta gäller särskilt smittspridningen i coronatider. Om person 1 smittar person 2, som blir sjuk i corona och avlider – har då person 1 inskränkt person 2:s frihet? Om person 1 smittar person 2, som smittar person 3 – kan då person 1 hållas ansvarig för det? Hur många steg i så fall?
Men det gäller inte bara smittspridningen. Det talas ofta om att regeringen och Folkhälsomyndigheten måste hållas ansvariga för Sveriges internationellt sett höga dödstal. Men vem ska hållas ansvarig för de andra konsekvenserna, som följer av restriktionerna?
Världsbanken menar att ytterligare 150 miljoner människor riskerar att hamna i extrem fattigdom nästa år. “Till följd av covid-19-pandemin har vi förlorat ett decennium av förbättringar i levnadsstandard för världens fattigaste och mest utsatta länder”, sa Samuel Munzele på Världsbanken nyligen (17/11). FN-organet Internationella arbetsorganisationen menar att arbetsinkomsten har sjunkit med elva procent hittills under 2020 globalt sett.
Isolation och desperation har ökat våldet mot kvinnor. För varje tre-månaders nedstängning utsätts ytterligare 15 miljoner kvinnor och flickor för genusrelaterat våld (UNHCR 30/11). Flera länder har också använt pandemin som svepskäl för att inskränka människors frihet och undergräva demokratin.
Även i Sverige kommer samhällets – om än inte fullständiga – nedstängning på sikt att leda till död. Till exempel har 44 000 operationer ställts in i år på grund av pandemin. “Det finns forskning som visar att människor som drabbas av en avbokad operation blir väldigt besvikna. Frekvensen hjärtinfarkter går upp, sjukskrivningstalen blir högre och rehabiliteringstiden blir längre”, sa Gunnar Enlund, överläkare på Akademiska sjukhuset i Uppsala (SVT Nyheter 25/11).
För att inte tala om den lågkonjunktur som vårt land kommer att befinna sig i under 2021 – och troligen i flera år framöver (DN 29/11). Massarbetslöshet är också förknippat med förkortad livslängd. Även detta påverkar dem som redan var mest utsatta – de som stod utanför, eller strax innanför, arbetsmarknaden.
Vi är snabba på att utkräva ansvar för coronadödsfallen, och det finns det skäl till. Över 7000 personer i Sverige har hittills dött med bekräftad corona. Men hur många kommer att dö på sikt i vårt land till följd av restriktionerna? Hur många kommer att dö världen över som en direkt konsekvens av att den globala ekonomin har stannat av? “Över sig själv, sin egen kropp och själ är individen suverän”, skrev John Stuart Mill. Men vem bär egentligen politiskt ansvar? Inför vilka orsakssamband kan man hålla de styrande – eller någon människa – ansvarig?
Ingen politik i världen kan åtgärda alla dessa konsekvenser samtidigt. Men ett ensidigt fokus på corona riskerar att undergräva andra viktiga värden – ett långsiktigt fokus på fattigdomsbekämpning, öppenhet och värnandet av människors frihet.