Fyra dagar efter att det uppdagades att Paolo Roberto hade åkt fast för sexköp (15 maj) kom regeringen med förslaget att sexköpare ska dömas till fängelse. Då beskrev justitie- och migrationsminister Morgan Johansson (S) och jämställdhetsminister Åsa Lindhagen (MP) att böter för sexköp ska bort ur straffskalan (Aftonbladet, 19/5).
Förslaget kommer från samma regering som väntade alldeles för länge med att införa besöksförbud på äldreboenden på grund av coronasmitta. Trots socialminister Lena Hallengrens (S) löften för närmare två månader sedan om att skyndsamt testa stora delar av befolkningen görs i dag ynka 30 000 tester i veckan (SVT 19/5). Ingen i världen kan påstå att vi inte hade tid att förbereda oss: smittan i Italien pågick långt innan den kom till Sverige. Beredskapen för pandemier har över huvud taget varit usel, trots att riskerna varit välkända.
Exemplen på andra senfärdiga politiska beslut är många, och går inte att enbart skylla på nuvarande regering. Hedersvåld har varit på agendan i decennier men det är först nu, den 1 juli 2020 som lagen om ökat skydd mot hedersrelaterad brottslighet träder i kraft. När det kommer till jihadisterna har både vänster- och alliansregeringar varit oerhört slappa. Att utreda lagen om IS-återvändare borde naturligtvis ha gjorts när människor från Sverige började resa till Syrien.
På motsatt sätt tycks det orimligt lätt att vara handlingskraftig och beslutsam när man har opinionen på sin sida. Att bura in torskar är ett säkert och enkelt kort att spela – till skillnad från det om IS-återvändarna eller flickor som mördas i hederns namn (även om det säkerligen finns folkligt stöd för hårdare tag i båda dessa frågor).
Frågan om prostitution är inte heller svart-vit. Visst kan det handla om regelrätt tvång när en kvinna kidnappas eller luras från sitt hemland och låses in i en lägenhet i Sverige för att sälja sex. Men det är en milsvida skillnad på en kvinna som säljs som slav och en kvinna som säljer sex för att hon har haft en dålig uppväxt, varit utsatt för övergrepp eller är missbrukare. I det första fallet bör det betraktas som våldtäkt att betala för sex. I det andra fallet är det bara omoraliskt.
Men kanske mer än något är det otäckt att en regering inte förmår fatta beslut som är jobbiga eller kontroversiella, utan passar på när det är enkelt. Då är det inte en regering som leder landet, då är det en regering som ängsligt följer en högljudd opinion.