Ingen fråga skiljer före detta presidenten Donald Trump från USA:s president Joe Biden mer än synen på klimatet. Medan Trump inte vill erkänna mänsklighetens påverkan på klimatet, skrev Biden sin första dag på posten under ett antal presidentordrar för att signalera att han tar frågan på stort allvar.
Mest anmärkningsvärt är förstås att USA nu kommer att återansluta till Parisavtalet, som Trump såg till att landet lämnade i november förra året. Det innebär att USA än en gång binder sig till att begränsa den globala uppvärmningen till två, helst 1,5, grader, och beslutet träder i kraft om en månad. Biden har också bland annat skrivit under en presidentorder för att återinföra vissa klimatregleringar för transportsektorn.
Hans klimatfokus märks också i hur han utformar sitt kabinett. Tidigare utrikesministern John Kerry kommer att få i uppdrag att leda ett klimatråd. Det blir en del av det nationella säkerhetsrådet, och första gången i USA:s historia som rådet får en klimatpost (DN 20/1). I sin klimatplan föreslår Biden också en koldioxidskatt och hans kommande stimulanspaket kommer att inkludera gröna infrastruktursatstningar.
Men ur klimatets perspektiv kommer maktskiftet på presidentposten göra störst skillnad internationellt sett. USA:s maktdelning gör det ofta svårt för presidenten att få igenom alltför långtgående förändringar. Utrikespolitiken, dit internationella avtal och därmed klimatfrågan hör, präglas däremot i högre grad av fritt spelrum för presidenten, vilket han kommer att utnyttja. Biden har dessutom en gedigen bakgrund från både utrikespolitik och politiskt förhandlande.
Den nya presidenten har gång på gång varit tydlig med att han vill återupprätta relationer med omvärlden och utöka det internationella samarbetet. Kombinationen av starkare relationer och det faktum att Biden vill prioritera klimatfrågan bådar gott. Förutom att stora länder som USA förstås kan ha mycket reell påverkan på koldioxidutsläppen, bör man inte underskatta den normerande kraften landet har.
Men många hinder kvarstår. Ett är att förväntningarna på USA nu är mycket höga. Det är många relationer som ska repareras, och många länder och många intresseorganisationer förväntar sig sannolikt att de ska prioriteras efter fyra års försummelse (The Economist 14/11-20).
Och även om det går att göra Trumps presidentordrar ogjorda, går det inte att göra hans presidentskap ogjort. Trump har visat att det inte går att förlita sig enbart på USA. Även om Biden prioriterar klimatet, kan nästa president lämna Parisavtalet eller bortprioritera klimatet på andra sätt. Det internationella samarbetet måste fungera även utan USA, särskilt kring klimatfrågan.