Statistik från Socialstyrelsen och SCB visade nyligen att barn till utlandsfödda föräldrar löper nästan dubbelt så stor risk att tvångsomhändertas av socialtjänsten (SR, 21/12). I den intensifierade desinformationskampanjen används statistiken som bevis för att svensk socialtjänst felaktigt "tar" barn från invandrarfamiljer, och då från muslimska familjer i synnerhet.
Representanter från det nystartade partiet Nyans, som riktar sig till väljare med invandrarbakgrund, hör till dem som eldar på bilden av att socialtjänsten gör fel. "LVU-missbruket är en ytterst prioriterad fråga för Partiet Nyans", som man uttrycker det. Statistiken antyds bevisa diskriminering och islamofobi.
Vad säger den tydliga överrepresentationen av utlandsfödda som statistiken ändå visar? Är det ett tecken på att socialtjänsten på felaktiga grunder omhändertar barn?
När Aktuellt (10/2) har granskat fall av omhändertaganden - som nu i kampanjer och demonstrationer påstås vara "kidnappningar" - visar det sig att det förekommit våld mot barnen. Det har alltså funnits sakliga skäl till omhändertagandena. Men ses våld mot barn som en godtagbar anledning till tvångsomhändertagande, av alla som upprört demonstrerar mot Sverige? Nej, och så fungerar det inte överallt i världen.
Anas Khalifa, tidigare våldsbejakande salafist, tog häromdagen i Studio Ett (9/2) upp en central pusselbit för att förstå den pågående anti-Sverige-kampanjens genomslagskraft: barnaga ses som en självklarhet i många länder. Om ens barn blir omhändertaget av svensk socialtjänst kan det leda till en chock och att man verkligen tycker att barnet har "kidnappats". Det finns en enorm kulturkrock, förklarade Khalifa.
Han hade även en viktig poäng i att socialtjänsten borde sätta sig ner och tala med upprörda människor, försöka föra en dialog med dem. I många fall kan dialog dämpa risken för ett eventuellt tvångsomhändertagande av barnen. Om inte annat skulle många av dessa föräldrar åtminstone förstå socialtjänstens inställning till exempelvis våld mot barn.
Den som saknar kunskap blir lätt ett offer för konspirationsteorier. Propaganda pumpas ut med filmer på gråtande föräldrar, som hävdar att deras barn har kidnappats av svenskar. Det förekommer till och med påståenden som att omhändertagna barn hamnar hos pedofiler (SVT, 9/2).
Det behövs förstås en omfattande kampanj mot alla lögner - dock inte med studieförbund, föreningar eller moskéer som själva spridit myterna på senare år (GP, 10/2).
Det krävs också ett fokus på just barnaga.
Som första land i världen förbjöd Sverige aga 1979. Attityderna om aga ändrades inte enbart med lagstiftning. En omfattande kampanj sjösattes i samband med lagförbudet. Familjer fick broschyrer, barn- och mödravårdscentraler och socialtjänsten förklarade varför det är fel att slå barn. En omfattande kampanj av det slaget behövs minst lika mycket i dag.
Journalisten Evin Rubar avslöjade för några år sedan, i SVT:s Dokument inifrån, att skolor och myndigheter duckade för frågan om barnaga av rädsla för att stämplas som främlingsfientliga. Att se mellan fingrarna när barn utsätts för misshandel är en återvändsgränd, ett fegt svek, inget alternativ.
Snarare behövs en tydlighet om vad man får och inte får göra i Sverige. Man får inte slå sina barn. Vare sig man är svensk eller invandrare, kristen, ateist eller muslim.
Den tydligheten borde ha funnits på plats för länge sedan. Nu behövs den akut.