En seriestripp från slutet av 1980-talet, fritt citerad ur minnet: ”Sundsvallsstrejken 1879: Vi måste härda ut, barn, om vi ska få mat på bordet. Lärarstrejken 1989: Bolibompa, boli-bom-bom-pa.” Som så många gånger, i UNT och andra tidningar, sade paret Berglin något om samtiden. I det här fallet om strejker förr och nu, illustrerat av läraren i tv-fåtöljen.
Historiskt har facklig kamp och strejkande varit en fråga om liv och död. Haymarketmassakern i Chicago 1886 är kanske det mest kända exemplet internationellt, den svenska motsvarigheten är naturligtvis skotten i Ådalen 1931. Även (mer eller mindre frivilliga) strejkbrytare riskerade sina liv, som på båten Amalthea i hamnen i Malmö 1908.
När M-kommunalrådet i Östhammar, Fabian Sjöberg, erbjuder sig att städa skoltoaletter, när Kommunals chefsjurist Malin Sjunnebo kallar detta för strejkbryteri, är de därför båda lite historielösa (UNT 16/4). Jag återkommer till förra veckans varsel från Kommunal.
Uppsalaprofessorn Nils Elvander, som gick bort 2006, var en av landets främsta experter på lönebildning, som är intimt förknippad med konflikter på arbetsmarknaden. Enligt Elvander bör fackliga organisationer som lägger ett strejkvarsel tänka på rimlighet och proportionalitet, hur åtgärder slår i förhållande till det man vill uppnå. Allmänhetens respekt och förståelse är avgörande för den som blåser till strejk.
Förr visste alla varför det var strejk. Upprinnelsen till Ådalen 1931 var massuppsägningar till följd av den stora depressionen 1929 och upprepade lönesänkningar för dem som var kvar. En arbetare kunde redan från början ha svårt att försörja familj för hundra år sedan, själva arbetet kunde också vara livsfarligt.
Så kan det i viss mån vara fortfarande. Men det är inte matbud på elmopeder som strejkar, inte heller byggnadsarbetare från öst. Dessa är inte organiserade. Bland 2000-talets strejkande finns både villaägare och ISK-sparare och det är inte alltid så lätt att förstå varför de inte går till jobbet.
Tesla är en av Sveriges mest sålda bilar. Sedan ett halvår är det svårt att få den lagad och servad. Hamnarbetare kan stå med armarna i kors när bilarna kommer in. Kommunalarbetare tömmer inte soporna på Teslaverkstäder och runt om i landet tillåts de så viktiga laddstationerna att förfalla. Varför? Har de uselt betalt på verkstaden? Nej, tvärtom enligt företaget. Men Tesla vägrar teckna ett kollektivavtal. Vilket de inte är skyldiga att göra. Men ändå ska, enligt facket, för annars går det åt skogen, för facket. Ungefär så.
Det är klart att många tycker att det är bra med kollektivavtal, undertecknad hör till dem. Men många tycker också att IF Metall tar i med storsläggan. Vilket de kan göra från dag ett då Sverige, som Danmark och Tyskland, inte har konfliktregler om proportionalitet eller sympatiåtgärder. Jämte IF Metall deltar tolv andra fackförbund i konflikten. Det är nog inte heller bara Teslaägare som tycker det är konstigt om ett av de ledande företagen väljer att lämna landet, vilket faktiskt kan hända.
Att förklara en konflikt kräver sin fackförbundsjurist. Som när Kommunal till i fredags morse varslat 5 000 medlemmar, bland annat i Heby och Östhammar. Barnen skulle bli utan skolmat och sportaktiviteter eftersom arbetsgivaren dröjt med att betala ut löneförhöjningar samt inte angett skäl till lönesättningar skriftligt.
Skrapade man på ytan stod det klart att det var scheman för brandmän och LSS-anställda som ilskan gällde, den EU-stipulerade dygnsvilan på elva timmar. Inte helt lätt att förstå för Östhammarsföräldrar, efter några veckor med matpaket och ostädade toaletter. Ett ivrigt svabbande kommunalråd hade inte kunnat ändra på den saken.