Hösten 2017 brändes ett betydande antal bilar i Gottsunda. Anställda på ett försäkringsbolag fick då direktiv om att göra sig av med kunderna i området. Andra försäkringsbolag hade redan "löst" det med orimligt höga priser på bilförsäkringar.

Det berättar en tidigare anställd på ett större försäkringsbolag, intervjuad i nyutkomna ”Massintegration” av tankesmedjan Timbros vd Benjamin Dousa. Boken saknar inte exempel på hur utanförskap och kriminalitet drabbar vanliga förortsbor som försöker få livet att gå runt. Som Riad Zaytoun som driver en tobaksbutik i Hjulsta i Stockholm. Han har vid flera tillfällen rånats och misshandlats i sin affär. En gång fick han till och med en molotovcocktail, en brinnande flaska, kastad i butiken.

Ingen blev dömd för det, och Zaytoun berättar för Dousa att ”hittar jag en köpare så har jag flyttat från Sverige inom en månad”. 

Nu flyttar inte bara svenskfödda personer ut, påminner Dousa. Även integrerade invandrargrupper lämnar miljonprogrammen. Men hur ska det gå för dem som blir kvar?

Timbros vd är inte utan ett case: Omkring 800 000 människor i vuxen ålder försörjer inte sig själva. Bidragsberoende riskerar dessutom att gå i arv. Om kommunerna skulle tillämpa aktiveringskrav kan det få fler att gå från bidrag till att bli självförsörjande, resonerar Dousa. 

Det är lätt att instämma i att något inte står rätt till när Sadoo Iskandarani, krögare i Malmö, citeras i boken: ”De största konkurrenterna är inte andra arbetsplatser utan bidragen. Jag kan inte konkurrera med socialbidrag.”  

Vi har lägst andel enkla jobb i EU, samtidigt som lågutbildade invandrare har svårt att få in en fot på arbetsmarknaden.

Först höjs skatter och avgifter som gör det dyrt för företagen att anställa, sedan delas det ut subventioner för att betala samma anställningar med skattepengar. Dousa föreslår att man i stället bland annat skattebefriar de första 10 000 kronorna av månadslönen med ett jobbgrundavdrag. Han vill se ett självförsörjningsmål i integrationspolitiken. 

Det finns förstås många som återkommer till mantrat att det "ska löna sig att arbeta". Men det som gör Dousa särskilt intressant är att hans lojalitet så tydligt finns hos hans mamma och anhöriga som har städat, hos småföretagaren i förorten, hos den som inte kan försäkra sin bil, hos den arbetsamma och hos den hedersförtryckta. 

Såväl vänsterpersoner som Göran Greider som den konservative statsvetaren Johan Wennström får syrlig kritik för att ha kritiserat jobb inom servicesektorn och gig-ekonomin. Personer med en negativ syn på lågutbildade ser på dessa arbetare som ”tjänare” med ”djupt ovärdiga” yrken, skriver Dousa: ”De sveper visserligen in sin kritik i förment omsorg om utsatta grupper, men föraktet skiner igenom.” 

Att börja från noll är inte ovärdigt och gör en inte till någons tjänare. Att trots möjligheter till bidrag välja att städa någons toalett, eller köra ut mat, är tvärtom ett tecken på värdighet.

Dousa har, med sin uppväxt i Husby och Kista, ett perspektiv som är unikt i högerkretsar. Som kritiker av könsseparata badtider på kommunala badhus noterar jag till exempel att han har landat i samma slutsats. Att det offentliga Sverige anpassar sig efter könsseparatistiska önskemål "är inte tolerans, utan godkännande av intolerans”, skriver Dousa. Tidigare har företrädare för Timbro argumenterat för just denna ”möjlighet” till könsseparation – och kritiserat oss kritiker.

Det är bara att gratulera tankesmedjan till en vd som förstår integration.