Karl-Petter Thorwaldsson, LO:s ordförande sedan åtta år, är utsedd till ny ordförande för Fairtrade Sverige. Samme Thorwaldsson gick härom veckan i sitt första maj-tal till storms mot tidigare skattesänkningar, det påstått ”nyliberala projektet” och privat drivna äldreboenden. Thorwaldsson har också länge, i egenskap av LO-ledare, varit ledamot i Socialdemokraternas verkställande utskott.
Tidigare har Wanja Lundby–Wedin gjort en liknande resa; från att leda LO till att bli styrelseledamot för Fairtrades internationella styrelse. Om någon fortfarande tror att Fairtrade är politiskt neutralt, kan det vara läge att släppa den tanken nu.
Det är förvisso ingen hemlighet att LO och Svenska kyrkan äger svenska Fairtrade. Ändå har Fairtrade genom åren sålts in som en ”oberoende märkning”, och företrädare påpekar gärna att Fairtrade inte är en ”partipolitisk fråga” (fairtrade.se, 7/6 2018).
Att marknadsföra märkningen som politiskt objektiv har varit smart. Ett 60-tal svenska kommuner, och flera regioner, är numera Fairtrade-diplomerade. Uppsala blev till exempel en Fairtrade City-diplomerad kommun 2015. Enköping hakade också på trenden två år senare. Man tycks se det som ett kvitto på att man står för rättvisa och hållbarhet.
För diplomeringen får kommunerna betala en årlig avgift. Men det är inte bara symboliken man därmed köper. Kommunerna binder sig till att opinionsbilda för Fairtrade. I Uppsalas handlingsplan ”för arbetet med Fairtrade City 2020” kan man bland annat läsa om hur Fairtrade-märkta produkter ska öka och om ”folkbildande insatser” om ”rättvis handel” för barn och unga. Liberalen Jens Runnberg har på Dalarnas Tidningars ledarsida (17/5 2017) även påpekat att det funnits Fairtrade-material för förskolebarn (!).
Till skillnad mot svenska kommunpolitiker har forskare inte alltid hoppat jämfota. Rapporten ”Vad uppnås med rättvisemärkning?” från AgriFood Economics Centre, Lunds universitet och Sveriges lantbruksuniversitet, är ett exempel. I den slogs det fast att konventionell handel har ”möjlighet att lyfta många fler människor ur fattigdom än Fairtrade”. Fairtrade kan visserligen gynna de få jordbrukare som omfattas, men någon lösning för världens fattiga bönder är det alltså inte tal om. Ineffektiviteten med Fairtrade var en ytterligare aspekt som lyftes fram i rapporten. Det varnades även för att uppfattningen att ”vanlig handel” skulle missgynna fattiga sprids.
Man kan för all del dela LO:s syn på frihandel och ekonomi. Men den är ingalunda politiskt neutral, sin tjusiga Fairtrade-stämpel till trots.