I en intervju i Dagens Nyheter (30/10) kommenterar statsminister Stefan Löfven antisemitismen. Löfven gör rätt i att markera mot hatet mot judar. Men varför säger han att ”det är så osvenskt” med antisemitism?
De är så osvenska, de här uttrycken, säger Löfven i intervjun. Att definiera fenomen med som man tycker illa om som ”osvenska” är visserligen inget nytt i den politiska debatten. Men risken med att stämpla antisemitism som ”osvenskt” är att viss antisemitism förringas.
Hatet mot judar har kommit och kommer från flera olika håll. Inom kristendomen uppstod tidigt idéer om att judarna var skyldiga till Jesus död. I Sverige fanns länge regler om att judar inte fick bosätta sig i städer eller ta vissa yrken. Först under den senare delen av 1800-talet fick judar börja gifta sig med icke-judar.
1938, när förtvivlade judar på flykt nådde våra gränser, framförde Sverige önskemål om särskilda pass för de tyska judarna. ”Detta ledde till att den tyska regeringen införde de så kallade ’J-passen’, som Forum för levande historia uttrycker det. Ett rött ”J” stämplades dessa pass med.
Antisemitismen är såväl svensk som icke-svensk. Dagens vitmakt-extremister och jihadister delar ett brinnande judehat. Terrordåden mot synagogor och andra judiska måltavlor är en ständig påminnelse om det. Judiska församlingar har tvingats att lägga stora resurser på säkerhet. Men hatet begränsar sig förstås inte enbart till extremister från Nordiska motståndsrörelsen eller Islamiska staten.
I Helsingborg framträdde en imam som kallade judar för ”apornas och svinens avkomma” på en demonstration 2017. I Malmö har man på en demonstration kunnat höra ”vi ska skjuta judarna”. Just i Malmö har antisemitismen med rötter i Mellanöstern länge diskuterats.
När EU för snart ett år sedan presenterade kartläggningen ”Experiences and perceptions of antisemitism” visade det sig att nio av tio av svenska judar upplever en ökad antisemitism. Hela 35 procent av de tillfrågade i Sverige svarade att de har övervägt att emigrera. I Sverige är det vanligast att förövaren uppfattats som ”muslim”, någon med ”a Muslim extremist wiew”.
Stefan Löfven hade kunnat specificera den antisemitism som inte minst svenska judar i Malmö har vittnat om. För offren är hatet förstås ett problem var än förövarna har sina rötter och oavsett vilken ideologi eller tro de har.
Men det finns ingen anledning att sortera in judehatet i ”svenskt” eller ”osvenskt”. Antisemitismen är i allra högsta grad en svensk huvudvärk.