Uppsala kommun har inte utökat sin stab av kommunikatörer det senaste året. Det är fortfarande knappt 90 personer som jobbar med att ”skapa en attraktiv bild av Uppsala”, som kommunikationsdirektören uttryckt stabens mål (24/9 2019).
Centerpartiets gruppledare Jonas Peterson hade i en interpellation till kommunfullmäktige frågat hur det kommer sig att kommunikationsstaben vuxit så kraftigt på så kort tid, med ytterligare tio personer på ett år. Det visade sig inte stämma, på grund av diverse ledigheter och vakanssatta tjänster. Men över tid har antalet kommunikatörer ökat påtagligt, i Uppsala liksom i andra kommuner. Enligt Skattebetalarnas förening i fjol var ökningen 27 procent på tre år, 2016-2019.
Det är bra att Centern ställer frågan om antalet, liksom om vad man ska ha kommunikatörerna till. Vad är nyttan jämfört med exempelvis fler lärare eller socialsekreterare, frågar man sig. Och slutligen om hur kommunledningen tänker förhindra att kommunikatörerna fungerar som ”gate keepers”, som upplevs dölja information, hålla förtroendevalda borta och försvåra medial granskning. Det sista har UNT och facktidningen Journalisten rapporterat om.
Erik Pelling (S), kommunstyrelsens ordförande, svarar som väntat nej på frågan om gate keeping: ”Öppenhet, tillgänglighet, goda relationer och snabba svar ska prägla vår relation med media”. Han försvarar också ett ökat antal kommunikatörer i en snabbt växande stad som Uppsala. Felaktig information (fake news) måste förhindras och rätt information är väsentlig när nya områden byggs och många samråd ska hållas.
Därmed är diskussionen i gång. Vilken nytta har Uppsalas skattebetalare av de runt 90 kommunikatörerna (och fler i de kommunala bolagen)? Svaret kan vara stor nytta, om de underlättar arbetet för andra yrkesgrupper. Den visstidsanställde kommunikatör som ser till att de digitala samråden (på grund av pandemin) för södra stadsdelarna fungerar som de ska, gör säkert ett gott jobb för såväl stadsplanerare som Bergsbrunnabor.
Det är alltid lätt att framhålla yrkesgrupper som uppenbarligen gör stor nytta för medborgarna, som lärare och vårdpersonal. Men det kan vara lika lätt att glömma dem som underlättar deras arbete. ”Vi sparar bara på administration” har varit en fras som renderat ryggdunkar till många verksamhetschefer genom åren – med administration ska då förstås som mindre viktig personal. Men hur har det gått för deras ”viktiga” personal?
”Den som sett en professor sitta i timmar för att försöka få tillbaka pengar för sin tågbiljett förstår att detta inte är effektivt”, suckade en ansvarig på en av universitetets institutioner. Läkarna har fått tillbaka sina sekreterare. Att låta högavlönade utföra arbete de varken har tid med eller kompetens för är inte försvarligt. Lärarnas ökade administrationsbörda har också varit ett hett diskussionsämne.
Alla borde alltså vara överens om att det är bra att underlätta arbetet för dem som står i fronten och hjälper medborgarna. Frågan är varför motviljan varit så stor att stödja personalen administrativt. Samtidigt som det närmast funnits en låt-gå-mentalitet med att hjälpa dem att kommunicera, berätta om vad de gör.
Vilka är skälen? Beror det på att sekreterare/administratörer uppfattas som omodernt medan kommunikatörer är sista skriket i offentlig förvaltning? Att de förra tjänar mindre och de senare mer (40 600 i medianlön i fjol) talar ju inte för fler kommunikatörer. Nyttan kommer att fortsätta att ifrågasättas av UNT:s ledarsida, från och med nu kanske också av den politiska oppositionen i Uppsala.