Det är svårt att förstå hur det kan få köra bilar på Dragarbrunnsgatan.
Jag svängde in på Dragarbrunnsgatan och insåg direkt mitt misstag, de smala stråken avsedda för alla stackars gångtrafikanter var smockfulla. Mitt i detta hav av folk, i höjd med Systembolaget ungefär, rullade en bil långsamt fram. Det gick inte fort, flera tittade snett och ett par längre fram utbrast till och med: ”Får man verkligen köra här?”. Den kommentaren väckte någonting i mig.
Varför i hela fridens namn får man köra bil på Dragarbrunnsgatan? Vem är det som blir lycklig av att bilar ska ta upp en orimligt stor del av utrymmet och krypa fram i snigelfart? Framför allt när det ofta går mycket snabbare att bara gå.
Men det är inte bara Dragarbrunnsgatan som är en bov i bil-dramat, det finns andra exempel så som S:t Eriks torg. I stället för att göra någonting vettigt med en av Uppsalas mest attraktiva tomter så får torget agera parkeringsplats till ett komiskt lågt antal bilar. Värt att nämna i sammanhanget är både Västra Ågatan och stora delar av Östra Ågatan. Att den marken används till bilväg är ett fruktansvärt slöseri.
Den här obegripliga stadsplaneringen – där bilar värderas högre än människor – är en kvarleva från 1950- och 60-talen. När man i god modernistisk anda skulle få in bilar i vartenda skrymsle i våra städer. Städerna slutade helt plötsligt vara till för de som bodde i dem och blev i stället en kuliss för bilister. Vi lever fortfarande med konsekvenserna av deras synder, städerna vi bor i är inte designade efter våra behov.
Varje gång någon försöker ändra den ordningen möts man av ett kompakt motstånd.
Det sägs att ett minskat antal parkeringsplatser och en försämrad framkomlighet med bil skulle leda till att färre besökte affärer och butiker. Det stämmer helt enkelt inte, den forskning som finns på området pekar faktiskt i motsatt riktning. En stad som är tillgänglig för fotgängare mår ekonomiskt bättre. Att det är bättre både för klimatet och miljön att köra mindre bil behöver men knappt nämna, det är självklart.
Att en av Uppsalas mest attraktiva tomter är parkeringsplats är orimligt.
Men den här frågan handlar om mer än fottrafik och koldioxidutsläpp, det handlar om vilken typ av stad Uppsala ska vara. Antingen så kan vi fortsätta på den inslagna vägen, fortsätta att vara emot framsteg och förändring. Eller så kan vi välja en bättre väg, en väg där vi sätter människorna som bor i staden i centrum.
Tänk er vad vi hade kunnat göra i stället om vi fått bort bilarna. På Dragarbrunnsgatan hade det kunnat stå marknadsstånd där det säljs färska grönsaker. På S:t Eriks torg hade man kunnat bygga ett nytt pampigt hus som kan fyllas med något kul, eller varför inte sätta upp en lekplats och några parkbänkar? Ågatorna hade kunnat göras om till mysiga promenadstråk med uteserveringar precis vid vattnet, kanske är det här Erik Pellings (S) badplatser hamnar? Allt är möjligt om man bara vill.
Staden ska helt enkelt vara till för människorna i den. Inte för stålhögar på fyra hjul.