Transaktionskostnader är ett samlingsbegrepp inom nationalekonomin för kostnader och hinder för handel.
En typ av transaktionskostnad är transporter: om det är tungt och tar lång tid att transportera tio liter vatten, kanske vattnet aldrig byter ägare. Detta trots att det finns någon som vill sälja vattnet till någon som vill köpa det.
Andra transaktionskostnader är korruption eller krångliga regler för företag. Trots att det finns människor som vill idka handel med varandra, blir den inte av. Den typen av utebliven handel brukar kallas för det lätt poetiska dödviktsförlust.
Men vi lider varken av vattenbrist, krångel eller korruptionsproblem i Sverige. Varför kan jag inte sluta tänka på transaktionskostnader?
Jag tänker på transaktionskostnader när Aftonbladets kulturchef Karin Pettersson beskriver sin längtan efter kärlek under pandemin, trots att hon har en tysk som älskar henne. “För ett år sedan skulle jag och denne tysk börja leva våra liv tillsammans… Danmark stänger först. Sedan kommer Tysklands karantänsregler och sedan slutar flygen gå. I stället för att dela livet ses vi inte alls på två månader”, skriver hon i en Alla hjärtans dag-krönika (Aftonbladet 14/2).
Att älska någon i ett annat land var lättare, eller billigare, före pandemin. Nu kostar det. För Petterson är betalningen en ständig känsla av att “gå runt levande flådd, med en gnagande räv på magen”.
Nu verkar corona-smittspridningen än en gång gå åt fel håll. Då förväntas invånarna tänka över ifall man verkligen behöver umgås inomhus, om inte ens planerade umgänge med andra är “onödigt”. Konsekvensen blir då att det umgänge som det finns efterfrågan på ändå inte kan äga rum. Som en relationernas dödviktsförlust.
Pandemin har gjort umgänge dyrt (och dyrbart), men ensamheten billig och överflödig. Långvarig ofrivillig ensamhet är förknippat med kronisk, lågintensiv stress. Det kan ge både psykiska och fysiska hälsoproblem på sikt. Och för många människor har en känsla av ensamhet präglat den här pandemin.
Människor har dött ensamma, anhöriga har inte kunnat träffa sina coronasjuka närstående. Äldreboendena har haft besöksförbud nästan oavbrutet i snart ett år. Redan före coronapandemin beräknas 300 000 svenskar vara socialt isolerade. Av de över 75 år var en av tio det (SCB 18/6-19). Pandemin har förvärrat situationen.
Unga som bor i ensamhushåll har avskurits från sociala kontakter, rutiner och sammanhang. Varannan ung person i gymnasiet känner sig mer ensam nu än före pandemin. Drygt fyra av tio känner stress och oro inför framtiden (Boinstitutet 29/6-20).
“Jag har verkligen en rädsla att förlora kompisar för vi kan ju inte ses, online är inte samma sak. När jag började gymnasiet var det mycket fester och man träffade folk från olika klasser på lektioner. Man kunde skapa kontakter mellan andra program och årskurser, träffa nya kompisar, men nu är man helt begränsad till sin klass, online”, sa 19-åriga Bienvenue Kulaluka, som går sista terminen i gymnasiet, till Expressen i ett reportage om ungas ensamhet (24/1).
Har det blivit mer ansträngande och kostsamt för Kulaluka att upprätthålla sina sociala kontakter? Ja. Likt den som vill handla med någon annan, men hindras av för höga transaktionskostnader för handeln, gör de höga transaktionskostnaderna för umgänge att Bienvenue Kulaluka får knyta långt färre sociala kontakter än han, och många med honom, vill ha.
Men livet är trots allt inte nationalekonomi, vi betalar inte för umgänge och relationer är inte handel. Ändå kan jag inte låta bli att tänka på alla de mänskliga interaktioner som inte får chans att äga rum under coronapandemin, trots att så många längtar efter dem.