Samtidigt som rapporteringen om coronaviruset inleddes på allvar, när tiomiljonersstaden Wuhan sattes i karantän 23 januari, pågick en vårdkris i Sverige. Brist på vårdplatser och personal hade lett till en kaotisk situation, på storsjukhusen i Stockholm men också på Akademiska i Uppsala. Utgångsläget för en kommande epidemi var allt annat än bra.
Det går inte att dra några slutsatser om den tidigare vårdkrisen utifrån hur vården nu möter den betydligt större krisen. Kraftsamlingen för att bekämpa viruset är enorm i hela samhället, och särskilt naturligtvis inom vården. Nya vårdplatser görs i ordning, personal dammsugs från alla områden inklusive de som nyligen gått i pension. Krisavtalet har aktiverats i Region Stockholm, med högre löner och förlängd arbetstid. Allt fokus ligger på att klara av anstormningen av coronapatienter.
På andra sidan finns sedan storsjukhus med ännu större underskott. Akademiska sjukhuset utför nu ingen vård åt andra regioner och operationerna läggs på hög. Underskottet för 2020 var prognosticerat till rekordhöga 627 miljoner kronor, men kommer att bli betydligt högre. Besparingsprogrammen har som så mycket annat lagts åt sidan under krisen. ”Jag vet faktiskt inte”, är sjukhusdirektören Eric Wahlbergs svar på frågan om storleken på årets underskott (UNT 5/4).
Men det är inte säkert att krisen blir så negativ för Ackis på lite längre sikt. Det är fortfarande alldeles för tidigt att säga hur det går – men om coronakrisen kan klaras av befinner sig vården i ett läge där man kan känna viss tillförsikt.
De stora problemen på senare år, inte minst på Akademiska, har varit bristen på personal som i sin tur inneburit att vårdplatser tagits bort. Det stora problemet sedan 25-30 år har varit organisationen, politiskt och på sjukhuset, och den närmast totala bristen på kostnadskontroll. Den visade sig i revisorsrapporten så sent som i februari.
Kan den ökade statusen för hjältarna inom vården leda till bättre villkor, högre lön och bättre arbetstider, även när de tillfälliga krisavtalen tas bort? Det är inte alls osannolikt. Kan den visade förmågan att snabbt ställa om i kris leda till en mer lättrörlig organisation även i vardagen, med tydligare ansvarsfördelning? Och, inte minst, kan bristerna inom regionerna vad gäller material med mera leda till ett tydligare grepp om vården från statligt håll?
Det är kanske önsketänkande, och det börjar som sagt med ett svart hål när 2020 ska summeras. Men det allra minst sannolika är ändå att vården fortsätter bedrivas på samma dysfunktionella sätt som före coronakrisen.