Jag rodnade, inte klädsamt, när jag insåg vad som hade hänt. Någon gång före jul scrollade jag på en kvällstidningssajt, fick syn på några namn jag kände igen och någon slags ”skandal”. En programledare på SVT och en vd för ett finansbolag var inblandade. Vd:n hade råkat säga något om att tjäna pengar, mycket pengar, på kort tid. ”Tänk om alla visste hur lätt det var” hade han sagt när kamerorna var på.
Nu skulle det hela tystas ned. Om hela folket fick kännedom om det här skulle det ekonomiska systemet braka samman, hette det. Fick reda på vad?! Jag försökte klicka mig vidare. Vad är det jag missat? Inte så mycket för egen del som professionellt. Jag vill tro att jag har lite koll.
Jag googlade på vd:n namn för att se vad han sagt i andra sammanhang. Långsamt gick sanningen upp för mig, att jag klickat på en klassisk bluffannons. Såg mig omkring, ingen som sett. Och så rodnaden.
Genans är ett av bedragarens främsta vapen. Den bedragne faller djupt med sin självbild och berättar inte för omgivningen, inte ens om man tagit ytterligare steg och verkligen förlorat pengar. Genansen, instinkten att glömma och försöka gå vidare, ger bedragarna tid och utrymme att snärja fler med samma upplägg.
Vi har skrivit om bedrägerier förr på ledarsidan, senast om äldrebedrägerierna som orkestreras från den spanska solkusten (11/3), tidigare bland annat om telefonbedrägerier (4/12). Allt detta är lika allvarligt som tidigare och en akut uppgift att ta tag i för storbanker liksom för regeringen och riksdagens lagstiftare.
Stort fokus ska riktas mot gruppen +85-åringar, men inte allt. Fenomenet bedrägerier är bredare än att informera om att aldrig ta fram sin bankdosa eller sitt bank-id, att den som ringer med största sannolikhet inte jobbar på din bank. Det finns också yngre grupper, välutbildade och mitt i yrkeslivet, som riskerar att trilla dit. Händelser som oftast passerar under tystnad.
Det är synd att ”Per” inte framträder med sitt namn. Men förståeligt då han har mycket att förlora, sin position inom näringslivet. I DN berättar han i alla fall sin historia (22/4) om hur han förlorade en miljon kronor på att köpa bitcoin. Kryptovalutor är vanliga i den här sortens investeringsbedrägerier.
Per fick också syn på en annons. Han trodde sig också ha god koll på finansbranschen. Han visste att bitcoinkursen dubblerats och att även större fonder börjat att investera. Han kände till internetbanken där hans kontakt satte upp ett konto åt honom. Han kände även till systemet han skulle handla i, även om han i efterhand förstått att det nog rörde sig om en falsk kopia.
En testkörning gick bra så Per investerade 100 000 kronor. Kontakten och han jublade. ”Vi hördes ofta och handlade tillsammans och det gick jävligt bra”, berättar han. Snart hade han investerat en miljon kronor som hade vuxit till fem miljoner. När han ville hämta hem sin vinst började problemen och undanflykterna. Ridån gick ned, allt var förlorat.
Det finns ett motmedel mot bedragarna - öppenhet. Att erkänna att man inte har så bra koll, att vända sig till kollegerna och säga ”hörni, jag råkade klicka på den här historien men den visade sig vara fejk”, behöver inte betyda att anseendet sjunker till botten. Kanske räddar man någon från att sätta upp ett falskt konto?
Man kan också erkänna att man inom sig har en latent önskan om att ”tjäna mycket pengar på kort tid”. Sedan kan man jobba vidare och betala sina räkningar. Och rodna ibland, det är en del av att vara människa.
Nätbedragarna måste bekämpas med alla medel. Lagstiftning och bankernas ansvar är nödvändigt men aldrig tillräckligt.