Respektavståndet finns inte längre! Mejlskrivaren andas en återhållen upprördhet, gränsande till uppgivenhet, och undrar varför det inte skrivs om detta. Hans exempel är den månatliga pensionsinkomsten för honom efter ett långt yrkesliv, kontra inkomsten för en i hans omgivning som knappt jobbat alls. Det skiljer 700 kronor till hans fördel.
Jag protesterar lite först, hänvisar till den ganska intensiva debatten om pensionerna 2021-2023. I korthet handlade det om en dominoeffekt, med först en förstärkning av garantipensionerna 2022, för den grupp pensionärer som jobbat lite eller inte alls. Den förra regeringen följde upp med en förstärkning med 1 000 kronor i månaden för dem som jobbat mer, kanske ganska mycket deltid i jobb med lägre inkomster. För ”kvinnorna som burit välfärden”, motiverades detta tillskott.
Men respektavståndet nådde aldrig alla dem som jobbat på i 40 år eller mer. Pensionärsorganisationen SPF uppmärksammade det hösten 2023 med en rapport som slog fast att det krävdes en slutlön på 45 000 kronor eller mer för att arbetet skulle påverka den allmänna pensionen. ”Utvecklingen är förödande för systemets legitimitet. Tilliten urholkas när man upptäcker att man inte kan leva på sin pension”, sade förbundsordförande Eva Eriksson (UNT Ledare 30/10 2023).
Jämförelserna behöver uppdateras. De senaste åren har priserna gått upp, vilket inte undgått någon. Matpriserna har ökat med 25 procent på tre år. Varje räkning i brevlådan har också sett en effekt av ökade kostnader för den som levererat varan eller tjänsten.
Det som händer då är att de flesta bidragstagare, exempelvis garantipensionärerna, kompenseras när prisbasbeloppet justeras. Övriga kommer att kompenseras efter hand när tillväxten och lönerna stiger samtidigt som inflationen hålls under kontroll. Men om det någon gång sker så kommer det åtminstone att ta tid.
Utgångsläget var relativt gott för Sveriges pensionärer för inflationskrisen. Andelen ”allvarligt fattiga”, som inte har råd med minst sju av tolv exempel på vanliga utgifter, var 2,3 procent i Sverige 2022. Men andelen allvarligt fattiga äldre, över 65 år, var bara en procent, vilket ska jämföras med EU-genomsnittet 6,7 procent (Pensionsmyndigheten, oktober 2023).
Snaran dras åt alltmer för dem som betalar allt själv, som varken har bostadstillägg, bostadsbidrag eller andra bidrag. Mikael Lindblom berättar i UNT (22/1) att en allt större del av lönen går till räkningar. Han hyr en tvåa i Uppsala där hyran stigit med närmare 20 procent på tre år. ”Det känns otryggt”, säger han.
Otryggheten ökar för dem som har medelinkomster eller lägre, inga kapitalinkomster eller större besparingar. Vem ska täcka upp när det inte längre går ihop? När man alltid gjort rätt för sig och absolut inte vill söka bidrag. När man visst tycker att alla äldre ska ha en skälig levnadsnivå, men där det ändå måste synas att klockan stått på 06.00 varje morgon i över 40 år, ryggvärk eller ej.
Det är svårt att laga ett pensionssystem som slitits isär av löften och speciallösningar för olika grupper. Nästa år är det valrörelse igen och de är väl inte orimligt att tänka sig partier till vänster som drar en lans för ”fattigpensionärer” och ”de med lägst inkomster”, samtidigt som den sittande regeringen kritiseras för skattesänkningar för ”de rika”.
Vem står upp för arbetaren som jobbat heltid i hela sitt liv? Om till exempel S fångar in hen igen är det bra gjort. Om exempelvis M eller L missar hen är det uselt hanterat. Någonstans måste det faktiskt löna sig att jobba.