När Ulf Kristerssons företrädare Anna Kinberg Batra vände i ”SD-frågan”, det vill säga gav grönt ljus till att förhandla med partiet i riksdagens utskott, dök Moderaternas opinionssiffror. Kommer samma sak att hända för Ulf Kristersson efter hans samtal med Jimmie Åkesson i frågor där de ”tycker ungefär likadant”?

Det är åtminstone inte vad M-ledningen tror. Inom Moderaterna, framför allt i Skåne, har det krävts en kursändring. Men även Moderaternas (samt Kristdemokraternas) väljare har velat se just det som sker.

Kristersson vet samtidigt att det kommer att försvåra ett allianssamarbete för överskådlig framtid. Som Jimmie Åkesson skrev i sin bok Satis polito: ”Vi vill helt enkelt inte ha det splittrade – själlösa – samhälle, som det socialliberala etablissemanget skapat åt oss.” Sverigedemokraterna ser helt enkelt liberalismen som en ideologi att ”bekämpa”.

Syftet med mötet mellan Kristersson och Åkesson är inte att få ett snabbt extraval. I SCB:s väljarundersökning som presenterades tidigare i veckan får SD, KD och M ingen egen majoritet. Och för SD:s del gäller det inte att skrämma iväg sympatisörer som kommit från S. Vad man däremot vill är att öppna upp för ett maktskifte längre fram. 

Hur kommer Socialdemokraterna att svara på det? Lyssnar man på exempelvis Ardalan Shekarabi tycks ledande socialdemokrater snegla mot Danmark, där danska S vann valet med en restriktiv invandringspolitik. Shekarabi skrev i ett inlägg att om Sverige ska motverka ”den extrema segregationen” så ”kan vi inte ha en stor invandring under överskådlig tid”. Samtidigt svider opinionsmätningarna – S fick sitt lägsta resultat någonsin i SCB – efter Januariavtalet. 

Hur hamnade svensk politik i den här situationen? Svaren är förstås flera, men ett övergripande misstag från de etablerade partierna är att man inte bättre hanterade integrationsfrågorna. 

Dåvarande Folkpartiet var först ut med ”utanförskapets karta”, där man kunde se tydliga tecken på att segregationen växte. Nyamko Sabuni och Socialdemokraternas Nalin Pekgul var tidigt ute i dessa frågor. Men de var också före sin tid. Hade det sett annorlunda ut om de – och likasinnade - hade fått fortsätta där de började, i stället för att pausa ifrån eller lämna politiken? SD hade åtminstone haft betydligt svårare med tugget om ”etablissemanget”.  

Kan en relevant mitten formas i det nya politiska landskapet? En antirasistisk och modig sådan som vägrar ducka för problem som hederskultur, islamism, otrygghet och andra problem. Väljarna som gått till SD kan trots allt också lämna SD.