Valdeltagandet sjönk i årets riksdagsval med tre procentenheter, till 84,2 procent. Det var ett klart trendbrott efter att röstandet stigit i fem val i rad under två decennier. En tänkbar orsak är att väljarna lever i okunnighet om vilken politik man röstar på. I stort sett allt som sägs under en valrörelse har nämligen visat sig vara förhandlingsbart.
Såväl 2014 som 2018 års val slutade i överenskommelser som, helt eller delvis, ledde till att landet styrdes med den förlorande sidans politik. Svikna väljare hade ingen kontroll över vad som förhandlades bort. Partiföreträdarna vande sig vid nyordningen så till den grad att de knappt noterade att regeringens budget åter föll för knappt ett år sedan. ”Den kan jag leva med” sade statsminister Magdalena Andersson om M/KD-budgeten. Kristersson och Busch sade inget särskilt.
Årets val blev till viss del en återgång till blockpolitiken. Men det var okänt vilka partier som skulle sitta i regeringen och det skulle dröja en dryg månad tills att politiken presenterades i Tidöavtalet. Skulle S kunna leva med rätts- och migrationspolitiken i Tidöavtalet om man bara återfick regeringsmakten? Frågan är faktiskt befogad.
Jag ber statsvetaren Leif Lewin, fd skytteansk professor vid Uppsala universitet, om en kommentar till det politiska läget i Sverige. Han säger att den nu gällande samarbetsdemokratin, till skillnad från majoritetsdemokratin, ställer till problem med ansvarsutkrävandet: ”Det är styrkan i majoritetsdemokratin, väljarna vet vem de ska ställa till svars”.
Lewin är inte förvånad över att valdeltagandet sjunker, ”många väljare känner sig osäkra när de inte kan förutse konsekvenserna av sina partival”. Han noterar också att senast Sverige styrdes av en riksdagsmajoritet, 2006-2010, ledde det både till ökat valdeltagande och till ett sjunkande politikerförakt.
Senast i september 2026 är det val igen i Sverige. Det återstår förstås att se hur stormig den här mandatperioden blir, hur många misstroenden, avhopp, hot om extraval och omförhandlingar som ska äga rum. Ingångsvärdena är osäkra. Visserligen har regeringen stöd av en majoritet, men det är åtskillig politik som nu ska uppfyllas framför ögonen på mer eller mindre skeptiska riksdagsledamöter.
Apropå osäkerhet. Hur ska valet avlöpa i de 290 kommunerna och 21 regionerna? Ett nyord i politiken 2022 är sidbyte, partier som gör någonting helt annat efter än vad de sagt före valet. ”Jag är mållös”, sade KD:s gruppledare i Sölvesborg, Robert Manea, i fredags. Han hade fått se både M och det lokala SoL-partiet ställa sig bakom den nya S-ordföranden i kommunstyrelsen, Birgit Birgersson Brorsson.
Han är inte ensam. I förra veckan röstade också kristdemokrater i Södertälje plötsligt på den avgående (som alla tagit för givet) Boel Godner (S) när styret skulle utses. Över landet har nya poster utdelats och oväntade majoriteter eller minoriteter tagit ordförandeklubban. Inte minst cirkusen när Uppsala valde ny kommunstyrelse i tisdags bör uppmärksammas. Politiken kommer i andra hand när makten ska fördelas i kommunerna.
Om politiken kommer i andra hand kommer väljarna i tredje, eller längre ned än så. Man röstar på politik och på partier/personer man vill ge förtroendet att genomföra den? Om de sedan gör något helt annat - häri ligger den verkliga faran för demokratin.
Enligt vallokalsundersökningen Valu har andelen som har stort eller ganska stort förtroende för politiker sjunkit från 70 procent 2010 till 54 procent 2022. Det kanske nyblivna ministrar och kommunalråd ”kan leva med”. Men om utvecklingen fortsätter begår de ett stort misstag.