Försvarsmakten körde en regnbågsannons i Svenska Dagbladet: ”En flagga värd att försvara. Vi försvarar mänskliga rättigheter, allas lika värde och vår rätt att leva som vi själva väljer.”
Klockrent, eller hur? Försvaret växer och rekryterar på grund av ett spänt omvärldsläge. Då är värdegrunden viktig, inte minst med tanke på gammal kasernstämning, jargong som ”bögavstånd” och ”ludermässig”. Standard när jag gjorde några år i armén.
Lika angelägen är signalen till nyanlända, varav många kommer från länder med homofobi och hederskultur. Detta är friheter vi försvarar i Sverige. Allra viktigast är markeringen utåt när stater i vår närhet – Ryssland, Polen, Ungern – hetsar mot sexuella minoriteter som ett led i nedmonteringen av demokratin.
Kritiker tycker att försvaret borde ägna sig åt kärnverksamheten i stället för att lajva Södermalmsvänster. Här minns man det klassiska (men påhittade) argumentet från Winston Churchill mot nedskuren kulturbudget under andra världskriget: ”Vad ska vi då slåss för?”
Redan när jag jobbade på Försvarsstabens säkerhetsavdelning under 80-talet höll vi koll på extremister som förföljde homosexuella. En uppgift lika självklar som att bevaka nazister som infiltrerade hemvärnet, vänsterrörelser som samarbetade med kommunistdiktaturer, religiösa och nationalistiska fanatiker från andra länder som tog sin kamp till Sverige.
Detaljerna var och är hemliga. Men att försvaret kommer ut med Prideflaggan i topp underlättar mobiliseringen mot nya hot, precis som ökad öppenhet kring terrorismbekämpningen.
Det finns ingen skarp gräns mellan värderingar och vapenmakt, eller mellan militärt och polisiärt. Våldsmonopolet är ett och samma. Allt är en fråga om professionalism, demokratisk kontroll, resurser och insatser i proportion till hotbilden.
Tidigare i år utbröt en förvirrad diskussion kring detta, efter populistiska förslag om att sätta in militär i stökiga förorter. Självklart är sådant inget för nervösa värnpliktiga eller hemvärnsmän. Men taktiken hänger på situationen och inte på uniformen.
Den inre och yttre säkerheten i Sverige har politiserats på ett olyckligt sätt. Kampen mot gängkriminaliteten lämpar sig lika illa för kulturkrig och partipolitisk budgivning som den långsiktiga försvarsplaneringen. Alla goda krafter är på samma sida mot våldet. Bättre att samlas under flaggan, eller flaggorna.