I debatten om unga kriminella borde vi fokusera mer på det förebyggande arbetet. Och då syftar jag inte på fler fritidsgårdar, utan på att motverka barnaga. Pojkarna som slåss har ofta blivit slagna själva.

På 1970-talet såg många det som en självklar rätt för föräldrar att få smiska olydiga barn. Då kunde en svensk pappa stolt i tv berätta att han slår barnen med björkris. Trots den opinionen förbjöd Sverige, som första land i världen, barnaga 1979. Synen på aga ändrades inte enbart med lagstiftning. En omfattande kampanj sjösattes i samband med lagen; familjer fick broschyrer, barn- och mödravårdscentraler och socialtjänsten förklarade nackdelarna med att slå barn. Samhällets signal var tydlig, och det gav effekt.

Finns samma vilja att bekämpa våld mot barn i hemmen i dag?

Det görs viktiga insatser runt om i landet. I ”Gottsunda handlingsplan” pågår exempelvis ett pilotprojekt med modellen ”Barnsäkert”. Syftet är att – via bland annat BVC - nå familjer med små barn. Föräldrar ska få fylla i ett formulär om det exempelvis finns våld i familjen. Viljan att nå föräldrar till riktigt små barn är utmärkt. Men frågan är om särskilt många föräldrar öppet berättar att de slår sina barn. Troligtvis inte.

Att lagstiftningen åtminstone inte är en garanti för att aga motarbetas visade journalisten Evin Rubar för några år sedan. I SVT:s Dokument inifrån avslöjade hon att skolor och myndigheter duckade för frågan om barnaga av rädsla för att stämplas som främlingsfientliga. Programmet fick titeln ”Det svenska sveket”. På samma sätt som det svenska samhället har haft problem med att hjälpa barn som lever i hedersförtryck, har det inte alltid varit en självklarhet att ingripa när barn – ofta pojkar – blir slagna hemma. 

Kanske är det dessutom svårare att se pojkar som offer? Men en pojke som rånar, skrämmer och slåss kan förstås samtidigt vara eller ha varit ett offer för våld.

Barnaga handlar sällan om att föräldrar vill barnet illa. Men vi är alla bärare av egna erfarenheter. Om man har lärt sig att aga är det enda sättet att få barn att lyda kan det vara svårt att göra annorlunda. Lagstiftningen måste kombineras med både tydlighet och hjälp. Annars hamnar alltför många familjer i en ond spiral. 

Om ett barn hemma lär sig att gränsen är nådd när örfilen kommer, kommer orden att sluta bita. Personalen i skolan örfilar aldrig, och barnet fortsätter därmed att testa gränser. När barnet stökar i skolan blir slagen hemma fler, och barnet bara stökigare.

Självklart slår inte alla invandrarföräldrar, och självklart finns det infödda svenskar som slår. Att kultur och normer påverkar råder det dock inget tvivel om. Vi behöver bara se oss runt i Europa för att uppleva en annorlunda syn på barnaga. I många länder är barnaga norm, precis som det en gång var i Sverige. 

När ”Det svenska sveket” sändes blev Rubar anklagad för både det ena och andra. Luciano Astudillo, då socialdemokratisk riksdagsledamot, ställde frågan om hon är ”rasist”. Men rasism är snarare att frånta barn rättigheter för att de råkar ha en annan bakgrund. Frågan som Rubar ställde, varför samhället vände slagna ”invandrarbarn” ryggen, är i allra högsta grad relevant.

Ser vi pojkarna som blir slagna? Vill vi se dem?

Våldet i hemmen leder till våldet på gatan. Den som vill stoppa det senare behöver helt enkelt ta itu med det första. Sverige på 1970-talet visade att det går att göra något utbrett som barnaga till socialt oacceptabelt. Om man verkligen vill.