När de goda resultaten från de första covid-19-vaccinen publicerades höll Storbritanniens premiärminister Boris Johnson ett tal som han inledde med: ”Det vetenskapliga kavalleriet kommer”. Hans hälsominister Matt Hancock fyllde på med att livet på de brittiska öarna nog kommer att ha återgått till det normala i påsk, i månadsskiftet mars/april. Tidigare i veckan godkändes Pfizer-BioNTecs vaccin i Storbritannien, som första land i världen, och vaccineringar ska inledas redan kommande vecka.
”Man ska inte sälja skinnet förrän björnen är skjuten”, sade kanske svenska myndigheter och politiker som såg på. Sverige närmade sig i alla fall coronavaccinet från motsatt håll. I princip allt kunde gå fel. Produktionen och logistiken kunde svikta och inte vet vi något om bieffekter. Möjligen kunde riskgrupperna få vaccin under första halvåret, men resten skulle få vänta. Hela 2021 lär pandemin vara med oss, om nu någon till äventyrs trott någonting annat.
Det går att förstå en politiker eller en tjänsteman som inte vill lova för mycket, väcka förhoppningar som sedan inte kan infrias. Men just i dessa dagar är kontrasten mellan svenska och internationella nyheter stor. På ena sidan mobilisering av alla krafter, på andra sidan regiontjänstemän som snarast ser uppgivna ut. Hur ska det gå till? Ska vi kalla folk eller ska de gå själva till vårdcentralen? Hur skiljer vi ut riskgrupperna? Ja, hur ska det gå?
Visst kommer alla länder att ha administrativa problem, kaos och det kommer att göras massor av misstag. Men man måste komma ihåg att det faktiskt är någonting positivt som händer nu. Varje spruta i en arm kan betyda en ledig säng på sjukhuset om två veckor, eller åtminstone efter sex veckor då man tagit sin andra spruta. Detta märks knappt i den svenska debatten. Inte så konstigt, kanske, med siffrorna från FHM om smittspridning och dödstal den senaste tiden. Men ändå, undrar kanske britter som ser på, tycker svenskar i allmänhet att glaset är halvtomt eller halvfullt?
”Vi är inte sega”, sade statsminister Stefan Löfven till TV4:s Nyhetsmorgon i onsdags. Kritiken hade kommit efter att Folkhälsomyndighetens generaldirektör Johan Carlson sagt att vi skulle få leva med pandemin hela 2021, och efter statsepidemiologen Anders Tegnells försäkran om att det inte kunde bli tal om vaccin före årsskiftet. Efter trettonhelgen och enbart riskgrupper var det som gällde. Löfven tillade att man ”måste ta höjd” för eventuella förseningar för de EU-gemensamma upphandlingarna.
Att man tagit till sig av kritiken var tydligt två dagar senare, vid fredagsmorgonens pressträff. ”Gratis vaccin till alla så snart det är möjligt”, var statsministerns budskap, och generaldirektören hade plötsligt ett halvårsperspektiv för att få bukt med pandemin. Gott så, men nu gäller det också att den inställningen snabbt kan fortplanta sig ut till varje hörn av landet.
När det är som mörkast, både bokstavligen och med smittan, behövs också ljuspunkter. En utbredd pessimism kan också betyda en del för viljan att vaccinera sig. ”Det blir väl min tur så småningom, behöver jag verkligen och vad finns det för risker”, tänker man.
Att visa ledarskap är att tala om att alla ska vaccinera sig (men förstås börja med riskgrupperna), att sjukdomen ska besegras och att det då behövs 60-70 procents täckning i befolkningen. Det finns ett enormt underliggande sug efter normalitet. Staten är redo, regionerna också, och så snart det bara går är den första svensken vaccinerad mot covid-19. Det sa regeringen till slut, men segt var det sannerligen.