Atomkraft, nej tack! Avveckling utan att avveckla, sedan ändå avveckla i förtid. Forskningsförbud. Inte undra på att alla svenskar födda på 1900-talet har en stark relation till kärnkraften. Det är i det perspektivet man måste förstå Per Bolund (linje 3) och Nyamko Sabuni (linje 1) när de diskuterar regeringens beslut om djupförvaret i SVT:s Aktuellt (8/12). Låt vara att Folkpartiet anslöt sig till linje 2 i folkomröstningen 1980.
Den förre miljöministern Bolund ogillar kärnkraft. Han har i tre år hållit emot att fatta beslut om djupförvaret. När efterträdaren Annika Strandhäll (S) nu skrider till verket och meddelar att det 27 januari blir beslut i frågan, sannolikt ett ja till djupförvaret vid Forsmark, innebär det ytterligare medvind för att fortsätta klyva uranatomer i Sverige.
Till kärnenergins fördel talar redan att den är fossilfri. Utsläppen per kilowattimme ligger långt under vad vind- och solkraft kan prestera, inklusive uranbrytning. Ovanpå detta läggs den aktuella energikrisen, med brist på el och skyhöga priser. Ett säkert slutförvar blir pricken över i.
Miljöpartiet ville vänta med beslutet eftersom det finns oklarheter om kopparkapslarna som det använda kärnbränslet ska förvaras i. Enligt en forskargrupp med bas på KTH kan korrosionen göra att kopparn försvagas och att sprickor uppstår, kanske redan efter 100 år. Kravet på förvaret är att det ska sluta tätt i 100 000 år.
När Östhammars kommun fattade beslut om att tillåta platsundersökningar 2001 var inriktningen att djupförvaret skulle börja byggas 2009 och vara klart 2015. Finland har redan byggt sitt förvar och väntar på besked om hållbarheten. Och det finns betydligt fler forskare utanför KTH som anser det svenska djupförvaret kommer att bli helt säkert.
Vi kan vänta tio eller tjugo år till utan att enighet kan nås. Det finns gott om överentusiastiska kärnkraftsforskare som tycker att små reaktorer kan bli framtidens trädgårdstomtar. Och det finns motsatsen. Forskare är också människor. De kan således också vara linje 1- eller linje 3-are i själen.
Både Bolunds och Sabunis inställning till kärnkraft är fullt begriplig. Å ena sidan finns risken för olyckor och ett avfall som ska förvaras i 100 000 år, å andra sidan en fossilfri energikälla som ger el dygnet runt året runt. Det minst begripliga, nu som då, är den socialdemokratiska ”linje 2”.
Magdalena Andersson fortsätter på Stefan Löfvens linje genom att skylla på marknaden. Ingen vill investera i kärnkraft eftersom det är dyrt och olönsamt, heter det. Samma parti gav efter uppgörelsen med MP 2014 Vattenfall order om att avbryta planerna på ny kärnkraft och lade sedan ned två fullt fungerande reaktorer, med stora konsekvenser för elförsörjningen i södra Sverige.
Elpriset och den bristande tillgången kan lösa frågan om lönsamhet för kärnkraft. Elkraft dygnet runt är hårdvaluta och det måste löna sig bättre att producera baskraft. För det krävs politiska beslut. Ingen är heller bättre lämpad att investera i ny kärnkraft än staten, bara viljan finns.
Tiden talar för kärnkraft. Vid COP 26 i Glasgow presenterade Storbritannien sin nya satsning på små modulära reaktorer (SMR). Rumänien gjorde upp affärer med USA om en liknande satsning. Allt över huvudet på den svenska förnybar-lobbyn, får man förmoda. Frankrike ska bygga ny kärnkraft. Kina ska bygga 150 reaktorer på 15 år. Ryssland satsar på den fjärde generationens kärnkraft.
Ytterst handlar det om balansen mellan klimatmål och miljoner dödsoffer å ena sidan, olyckan i Fukushima 2011 med noll dödsoffer å den andra. Sverige och Tyskland spjärnar emot. När ska linje 3 slutligen förlora kärnkraftsomröstningen?