Om tio år ställs kanske frågan: Hur många var det egentligen som dog i Sverige i coronapandemin 2020-21? Om inte det officiella svaret, att x antal tusen avled med covid-19, är tillfredsställande, kommer man in på begreppet överdödlighet. Under tolv månader, mars 2020-februari 2021, hade Sverige en ganska markant överdödlighet, betydligt högre än i våra grannländer. Men i ett europeiskt perspektiv låg Sverige på den undre halvan, med relativt låg dödlighet. Den mindre smickrande listan toppas just nu av Polen, Bulgarien, Spanien och Tjeckien.
Det ”slutliga” dödstalet blir knappast intressant, eftersom det inte är fullständigt. Det kommer aldrig att gå att räkna på hur många liv som sparats av att småföretag klarat sig från konkurser, eller av att elever klarat att få fullständiga betyg i nian eller gymnasiet. Både gymnasiebetyg och levande småföretag hänger intimt samman med möjligheterna för unga att få jobb, vilket i sin tur har stor påverkan på deras ekonomi och hälsa. Men hur många liv Sverige sparat på att inte stänga ned samhället får vi aldrig veta.
Det är desto lättare att räkna på vad den svenska coronastrategin kostat. Enligt en färsk tysk studie skulle Sverige ha sparat tusentals liv om man följt andra länder och stängt ned under den första vågen i fjol våras (Süddeutsche Zeitung 3/5). En nedstängning skulle ha inneburit att antalet infektioner hade minskat med 75 procent och antalet dödsfall med 40 procent, var forskarnas slutsats.
Resultaten får uppmärksamhet eftersom de träffar en öm punkt i Sverige, oförmågan att skydda de äldsta och svagaste under pandemin, speciellt de som bor på särskilda boenden. Och det är helt sant att äldreboenden saknat utrustning, smittskydd och läkarkompetens. I den svenska debatten har det hetat att vi tillåtit smittspridning i samhället och fått betala med dödsfall bland äldre. Men är det verkligen så?
Sambandet gäller åt ena hållet, utan smittspridning får man inga coronafall. Men det betyder inte att en total nedstängning skulle ha skyddat äldrevården från smitta. I exempelvis Frankrike och Belgien, länder med utegångsförbud under delar av fjolåret, var andelen avlidna som fanns inom äldrevården lika stor som i Sverige. Det betyder i sin tur inte att det inte krävs många reformer och förstärkningar på boenden och i hemtjänsten.
Den största faran efter pandemin, och ett antal år framöver, kan bli att acceptera en överdödlighet för att kunna leva normalt igen. Antalet fall av influensa och vinterkräksjuka har varit nära noll den gångna vintern. Vanliga förkylningsvirus förs det ingen statistik över, men sannolikt har även de minskat kraftigt.
Det är naturligtvis bra om vi fortsätter att tvätta händerna och inte gå till jobb eller skola om vi är sjuka, det borde vi ju alltid ha gjort. De flesta bedömare tror också på färre arbetsresor och fler digitala möten. Resultatet torde bli en underdödlighet, särskilt om vi också fortsätter att ”hålla avstånd”.
Under pandemin har ”hålla avstånd” bland annat betytt att inte träffa äldre familjemedlemmar. Frågan är hur familjen ska kunna återgå till att hälsa på farmor på äldreboendet. Risken för att något av förskolebarnen bär på en förkylning som inte brutit ut är överhängande, särskilt vintertid. Och risken för att farmor, och kanske ett par av hennes boendekamrater, i nästa steg blir sjuka och dör av den infektionen är inte helt obetydlig. Förkylningar har alltid lett till döden för äldre och svaga.
Om vi inte vågar börja leva igen efter pandemin, om vi fortsätter att granska dödstalen, då kommer antalet offer på sikt att behöva justeras upp betydligt.