Försvarsmaktens nya överbefälhavare Michael Claesson har en gedigen uppgift framför sig.
De brutala diktaturerna i Östeuropa kollapsar en efter en och det känns som att allt är möjligt. Jag levde inte då men nästan alla som gjorde det verkar beskriva känslan ungefär så. Det är spännande att det kan råda så stor enighet kring ett historiskt skeende, ja förutom från några kommunister som verkade bli väldigt ledsna när mardrömmen bakom järnridån tog slut.
Känslan var som sagt att allt var möjligt, den kanske bäst fångas upp av Francis Fukuyama som skrev att östblockets kollaps innebar historiens slut och att det nu bara var en tidsfråga innan all länder anammade det ultimata styrelseskicket, västerländsk liberal demokrati. Som vi vet i dag var det här resonemanget bara hegeliansk smörja.
Världen är nu en osäkrare plats än på mycket länge. Konflikten mellan Israel och Palestina har blossat upp ännu en gång, i Sydsudan pågår ett blodigt inbördeskrig och det rasar ett krig på vår egen kontinent, i Ukraina. Andelen demokratier minskar i världen och regimerna blir alltmer slutna. Man kan sammanfatta det med att 90-tals optimismen inte riktigt finns kvar.
Under början av 2000-talet var det fortfarande framtidstro som var det heta. Försvaret rustades gradvis ner efter att Sovjetunionen hade kollapsat. Naiviteten nådde sin kulmen när statsminister Fredrik Reinfeldt (M) hoppade på nedrustningstrenden genom att kalla Försvarsmakten för ett särintresse (och ge den budget där efter). Detta skedde år 2013, hela fem år efter att Ryssland hade gått in i Georgien.
Moderaterna hade fallit ganska långt. Det parti som i början av 1900-talet kom till delvis tack vare högermännen i riksdagens upprördhet över socialdemokraters och de frisinnades bristande upprustning av försvaret. Partiet hade gått från att organisera privata insamlingar för att finansiera stridskepp till att nu lägga ner försvaret bit för bit.
Men år 2014 hände någonting som fick somligas alarmklockor att ringa, början på det ryska anfallskriget mot Ukraina i och med invasionen av Krim. Det här ledde till att synen på Försvarsmakten till viss del förändrades. I stället för att tänka på det som ett insatsförsvar som skulle åka runt i världen och hjälpa till i konflikter insåg vi att dess huvudsakliga uppgift måste vara att försvara landet mot angrepp. Den här insikten kom både för sent och var för svag, årtionden av nedmontering hade lett till att gropen vi startade i var väldigt djup. Men trots det är ändå det nya synsättet en klar förbättring mot tidigare.
Hans Wallmark (M), nu ambassadör i Köpenhamn och tidigare riksdagsledamot och ordförande i försvarsberedningen ledde arbetet med det nya försvarsbeslutet.
När Ryssland inledde den fullskaliga invasionen av Ukraina ökade krisinsikten ytterligare. Det här kulminerar i försvarsberedningens senaste säkerhetsrapport och försvarsbeslutet. Två dokument med en betydligt mycket nyktrare syn på omvärlden än på mycket länge. Försvarsberedningen är den parlamentariska kommittee som bestämmer inriktningen för Sveriges försvar. Alla partier i riksdagen finns representerade, främst för att främja stabilitet och långvarighet i besluten som fattas.
Dess säkerhetsrapport är vad som ligger till grund för försvarspolitikens inriktning några år framöver och försvarsbeslutet bestämmer finansieringen för försvarsmakten och hur resurserna ska användas.
Även om beredningens senaste rapport speglar omvärldsläget betydligt bättre än på länge och försvarsbeslutet finansierar försvaret bättre än på länge så går det fortfarande för långsamt. Ska vi klara av att rusta upp i den takt som krävs för att möta omvärldens hot så måste det till mer pengar.