Vi befinner oss samtidigt i två kriser (minst): klimatkrisen och coronakrisen. Båda kriserna skördar liv, kostar pengar och krossar framtidsutsikter världen över. De har också vissa likheter, och några avgörande skillnader. Båda kan ge oss lärdomar om framtiden.
Kriserna präglas av ett free rider-problem. Även den som flyger, låter bli att källsortera och skiter i allt vad Kravmärkning heter, kommer att gynnas om – förhoppningsvis när – de globala utsläppen minskar. Detsamma gäller coronakrisen: även den som låter bli att tvätta händerna och hålla avstånd, gynnas av att andra gör det. Därigenom har ingen enskild person skäl nog att göra det som krävs för att lösa krisen, eftersom även den som tar noll hänsyn till den rådande krisen, får ta del av de positiva konsekvenserna om den löses. På en övergripande nivå innebär detta att det inte kommer att göras tillräckligt, om inte någon ingriper.
En annan likhet är förstås att båda kriserna på många sätt är unika. Med coronaviruset har den ekonomiska aktiviteten på kort tid sjunkit snabbare än vid någon annan kris i modern tid. Precis som klimatkrisen märks dessa effekter på en global nivå och varken viruset, ekonomiska konsekvenser eller klimatförändringar stoppas av nationella gränser.
Dessa likheter kan förstås vara skälet till att många menar att den krismedvetenhet som har präglat corona även behövs för klimatet. Men kanske är det tvärtom? Kortsiktigheten i coronaåtgärderna kommer på sikt att ha negativa konsekvenser, och det är svårt att veta idag vad de kommer att bli. Samtidigt är det den långsiktiga klimatpolitiken, den som lyckas bygga bort en känsla av kris, som är den mest effektiva.
Ta till exempel EU:s utsläppshandel. Den innebär att koldioxidutsläpp får ett pris och genom att företag får betala för den skada de åsamkar klimatet ges de också starka skäl att minska sin klimatpåverkan. Få människor tänker på EU:s utsläppshandel regelbundet och den är på intet sätt perfekt utformad. Ändå har det varit en av de åtgärder som mest har minskat koldioxidutsläpp i Europaområdet och utsläppshandeln brukar kallas för EU:s klimatpolitiska hörnsten. Men det är inte en krisåtgärd. Det är en långsiktigt hållbar åtgärd som på sikt leder till att inte bara utsläppen, utan skälen till att släppa ut, minskar.
En annan aspekt som blivit tydlig detta år är att kriserna ibland står i skarp kontrast mot varandra. Det märks vid mindre företeelser. Staden San Francisco har till exempel i över tio år haft ett förbud mot engångsplastpåsar av klimatskäl. I och med coronaviruset införde de dock ett förbud mot flergångspåsar – för att minska smittspridningen. Att åtgärda den ena krisen stod alltså i direkt motsättning mot att lösa den andra. Samma motsättning blir tydlig i och med att till exempel finska staten förbereder miljardlån till Finnair (Di 16/12). Offentligt stöd till en av de branscher som släpper ut mest koldioxid motiveras med att coronakrisen kräver det.
Det här syns också på en mer generell nivå. Under 2020 har de globala utsläppen minskat med mellan två och tolv procent (The Economist 13/12). En vinst för klimatet kan tyckas, men samtidigt också ett ganska träffsäkert mått på hur hårt coronapandemin har slagit mot vår ekonomi och hälsa.
En av lärdomarna från 2020 bör alltså bli att även krisberedskap- och hantering handlar om avvägningar. Kanske blir det här året vi en gång för alla lär oss att vi inte kan inte åtgärda alla problem, hur allvarliga de än är. Det vi kan göra är att långsiktigt bygga och förändra institutioner som hjälper oss att åtgärda så många problem som möjligt till så lite ansträngning som möjligt. Det borde vägleda oss både under 2021 och lång tid framöver.