“Du arbetar, med människors liv, och ditt uppdrag, är att göra oss invånare, så nöjda som möjligt, med hur du prioriterar. Och det du prioriterar, beror på den politik, som vi invånare, väljer att rösta på.”
Tranemo kommun i Västergötland har anställt kommunpoeten Jimmy Alm.
För detta får Tranemo kommun 900 000 kronor i statligt bidrag. Det anser kulturchef i Tranemo kommun Juan Ochoa är helt motiverat. Enligt Ochoa ska poeten beskriva “vilka vi är”. Under arbetstid ska kommunpoeten dikta om hembygden. Han beskriver i P1 (18/10) att han ska skriva om “företag, människor, verksamheter, sjöar, infrastruktur - allt kan bli en dikt”.
Huruvida en poet ska finansieras med våra gemensamma skattepengar är naturligtvis något att diskutera. Det är lätt att bli frustrerad över att politiker så ofta beter sig respektlöst med dina och mina pengar. Men då ska vi komma ihåg att Uppsala kommun har närmare hundra anställda kommunikatörer (86, eller 92 om chefer inkluderas enligt en rapport från Timbro 2020) som bidrar till “demokrati och tillgänglighet för alla” och arbetar med “delaktighet, inkludering och transparens” men också med att “skapa en attraktiv bild av Uppsala” enligt Marica Nordwall, tidigare kommunikationsdirektör i Uppsala kommun (UNT, 24/9 2019).
En av de nästan hundra kommunikatörerna vid Uppsala kommun, beskrev nyligen i en insändare i UNT (5/10) att kommunikatörer skapar värde genom att “sprida kunskap, förändra attityder och påverka beteenden”. Exakt vilka beteenden kommunikatören och hans kommunikatörskollegor vill påverka vore förvisso intressant att höra mer om.
Men naturligtvis finns behov av ett visst antal kommunikatörer i en kommun. Självklart är deras arbete för att exempelvis ge kommuninvånare relevant information om vilken service som finns viktigt. Men kommuner bör inte hålla på med varumärkesbyggnad. Det är ett problem att kommunikationsstaber över hela Sverige sväller när samma pengar skulle kunna gå till andra viktiga(re) kommunala åtaganden, som skolan. Kommunanställda arbetar för oss.
Men tänk om Uppsala kommun – i stället för att stoppa rektorer från att bli intervjuade av SVT – diktade om vabbande föräldrar? Kommunen skulle kunna skriva poesi om Södra staden och om kommunens inköp av offentlig konst. Eller varför inte slå ett slag för transparens och delaktighet genom att skriva dikter av kommunfullmäktige?
Vad politiker och vi som kommuninvånare bör fråga oss är om vi skulle märka om en del av Uppsala kommuns kommunikatörer slutade - eller för den delen blev kommunpoeter? Sannolikt inte.