Region Uppsala beslutar på tisdagen om budget för 2022. Fokus ligger på den vårdskuld, i form av utebliven vård och förmåner till personalen, och ökade kostnader som uppstått under pandemin.
Sjukvårdens övergripande reformbehov har samtidigt inte avtagit med pandemin. Med en åldrande befolkning, ökande krav på vården och bestående vårdköer går Sverige en annan sorts kris till mötes. Lyckligtvis är flera förändringar i teorin enkla att implementera, då de handlar om att åtgärda tidigare negligerade problem. En sådan rör högkostnadsskyddet.
Patienter betalar i dag vissa avgifter till sjukvården, en slags självrisk. Dessa fyller en viktig funktion för att människor bara ska söka den vård de verkligen behöver. För att detta inte ska drabba människor med låga inkomster eller svåra åkommor finns det samtidigt ett högkostnadsskydd som innebär att ingen behöver betala mer än 1150 kronor för öppenvård och 2300 kronor för mediciner per år. För vissa familjer kan det vara en påtaglig del av den disponibla inkomsten men för de flesta är så inte fallet. För höginkomsttagare är det i stället kaffepengar. Och det är just det som är problemet.
Om avgifterna ska ha någon modererande effekt på människor med högre inkomster skulle taket behöva bli proportionerligt till inkomst, vilket samtidigt skulle innebära ett behövligt tillskott till vården. Ett sådant system skulle också kunna viktas för människor med kroniska besvär som kan förväntas nå taket under många år på rad. På så sätt skulle både patientavgifterna och högkostnadsskyddet bättre uppnå sina syften.
Eftersom knappheten inte bara försvinner har krånglighet och köer istället blivit ett verktyg i dagens system. Personer med kunskap eller resurser har ofta sätt att komma runt hindren och drabbas gör istället främst socioekonomiskt utsatta och kronisk sjuka. Det system som var avsett att hjälpa dem verkar istället förfördelar dem.
Kan man inte bara komma runt problemen genom att skjuta till mer pengar? Vissa av de mer direkta problemen skulle lösas av mer resurser men behoven att prioritera skulle bestå. Dessutom skulle resurser såsom tid, personal och utrustning vara begränsade även om vi låtsades att pengar inte var det.
Ett inkomstbaserat högkostnadsskydd skulle vara ett viktigt första steg mot ett bättre sjukvårdssystem. Att som i dagens läge i stället främst begränsa tillgången genom köer drabbar de mest utsatta på ett hänsynslöst vis. När pandemin ebbat ut och notan ska betalas kommer strukturreformer vara en viktig del av lösningen. Förhoppningsvis används möjligheten också för att skapa ett mer hållbart system över tid.