Vad är ungdomsförbunden bra för?

Med ungdomsförbundens relativt stora inflytande på svensk politik kommer de undan för billigt när de avsiktligt trampar fel.

Partierna blir ofta både bättre och roligare av sina ungdoms- och studentförbund, men detta är ingen naturlag.

Partierna blir ofta både bättre och roligare av sina ungdoms- och studentförbund, men detta är ingen naturlag.

Foto: Henrik Montgomery/TT

Ledarkrönika2021-08-24 06:30
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

När ungdoms- och studentförbund är som bäst är de vad politiken borde vara; engagerade, nyfikna och fritänkande. När Socialdemokratiska ungdomsförbundet (SSU) och Liberala ungdomsförbundet (LUF) för några år sedan skrev en gemensam rapport om skattepolitik var det ett lysande exempel. De provocerade en lång rad särintressen och partipolitiskt ingrodda föreställningar genom att metodiskt gå igenom vad de kan enas om och vilka särlösningar och kompromisser som enkelt kunde strykas. Ett annat var när studentförbunden från S till KD i en debattartikel från april gick samman för att mana till handling mot Kinas pågående folkmord mot sin uiguriska minoritet. Exemplen på när ungdomsorganisationerna tänker klarare och mer långsiktigt än moderpartierna är otaliga, men uppmärksammas sällan lika mycket som vurporna. 

Och vurporna är många. I processen att testa nya idéer och bilda opinion landar de inte sällan snett, vilket på sätt och vis är en uppfriskande kontrast mot partiernas sömniga riskminimering. Det är samtidigt viktigt att viss tolerans för snedsteg inte översätts i lågt ställda krav. 

Ungdomsförbunden är nämligen inte bara framtida makthavare utan utövar, i varierande utsträckning, även betydande inflytande inom partierna i dag. Detta både genom mjuka påtryckningar, i att det är jobbigt för partiledningen att ha dem emot sig, som i konkreta mandat i partiernas olika beslutande organ. Just eftersom att de har det inflytandet bör ungdomsförbund inte skonas från kritik för sina missar. 

Ungdomsförbundens medel för att nå igenom bruset har, kanske i likhet med partierna, ofta blivit att provocera med påhopp och taktlöshet. Att dämma upp en stämning för att sedan retirera och förtydliga vad man egentligen menade är ett återkommande modus operandi. Detta förstärks ofta av att de konstruktiva ingångarna möts med ointresse. Att ha ett för stort överseende eller avfärda deras argument som ungdomlig okunskap underskattar dess betydelse. 

Partierna blir ofta både bättre och roligare av sina ungdoms- och studentförbund, men detta är ingen naturlag. Ett ungdomsförbund som inte vågar utmana det egna partiet och dess invanda föreställningar, eller som ser som sitt syfte att sparkar in öppna dörrar på det mest provocerande sätt de kan tänka, är tveksamma plantskolor åt framtidens partier.