Socialarbetarna på ungdomsjouren har koll på preparaten som cirkulerar i Uppsalas högstadie- och gymnasieskolor. Cannabis, opioider som tramadol och benzodiazepiner. Dessutom centralstimulerande Adhd-medicin och smärtstillande tabletter, eller en kombination av dessa båda, som är en vanlig väg in i missbruket. Det här vet ”alla” i plugget, liksom hur man kommer över det. Men vad vet egentligen föräldrar, lärare och skolledningar?
I den senaste delen av UNT:s serie om narkotikan i skolan (9/6) berättar elever på flera skolor om tillgången på knark, vad de upplevt och sett under skoltiden. Rektorerna på skolorna har inte velat kommentera uppgifterna. I en tidigare artikel berättade läraren Tomas om drogförsäljningen på skolorna där han arbetat, och om viljan att tysta ned problemet. ”Vi skulle inte gå ut med det för att det skulle bli oroligt hos föräldrarna”, sade han till UNT.
Vad var rektorn själv orolig för? En full e-postinkorg med meddelanden från dessa kravmaskiner till föräldrar, som vill att skolan ska ta tag i problemet med drogförsäljningen? Lisa har knappt sovit på flera veckor, Olle har ständigt slut på sin adhd-medicin. Vad är det som försiggår i skolan egentligen?
Föräldrar har nog en vag aning om att något är fel. De vet att deras ungdomars liv ser mycket annorlunda ut än deras. Ytterligare en generation tillbaka fanns risken att sluta sin tid med en skitig kanyl på en toalett - för deras egen del gällde varningarna kanske rejv och ”partydroger”. Men för dagens unga kan livet vara en giftig cocktail av diagnoser, psykisk ohälsa, prestationskrav, mediciner, narkotikaklassade preparat och sådana som ännu ej hunnit bli olagliga.
Det finns enormt mycket mark att hämta igen i första hand för föräldrar, men också för lärare och skolledningar. ”Besök av före detta narkomaner saknar effekt”, konstaterar Christina Stenhammar, Uppsala kommuns utbildningsförvaltning. Besöken kan tvärtom ”innebära en lockelse” för eleverna.
Gårdagens antingen eller, knarkare eller icke-knarkare, fungerar alltså inte i dag. Den slitne knarkaren som säger ”passa er så att det inte går åt helvete för er också” blir en anomali i lektionssalen. Missbruket finns på en glidande skala där det är omärkbart vem som befinner sig nära stupet, för de vuxna men också för eleverna själva.
USA har redan en grasserande opioidkris. Inställningen att blunda håller inte längre i Sverige heller. Att läsa på om droger och preparat, inleda en kommunikation med barnen och kanske till och med söka igenom skolväskor är en bra början. Sedan får rektorn klaga så mycket hen vill på den fulla mejlboxen.