Coronaviruset och konsekvenserna av pandemin på vårt samhälle ger upphov till många principiella diskussioner om hur vår demokrati ska och bör se ut. Det gäller även så kallade vaccinpass.
Israel är det land som har varit snabbast i världen på att vaccinera sin befolkning. Av alla över 50 år är 90 procent fullt vaccinerade, och över hälften av alla vuxna har fått åtminstone en spruta. Därför har landet också varit snabbt på att börja öppna samhället igen, men för att besöka gym, teatrar och barer krävs att man är vaccinerad (The Economist 13/4).
Också EU vill införa en typ av vaccinpass, eller “digitalt grönt certifikat”, som ska visa om man är vaccinerad, om man har antikroppar eller ett färskt negativt coronaresultat. I onsdags enades det Europeiska rådet om att införa ett gemensamt vaccinationsintyg, som ska börja gälla 26 juni och förväntas röstas igenom av parlamentet mot slutet av april.
Det är lätt att förstå lockelsen med någon typ av vaccinpass eller certifikat. Länderna i södra Europa är på många sätt beroende av att resandet kickar igång igen till sommaren. Och om man inte hittar ett sätt att hjälpa de som har vaccinerats att röra sig mellan länder, är risken stor att världen förblir nedstängd i flera år framöver, tills den sista homo sapiens fått en spruta i armen. Att villkora resandet mellan länder är, om än olyckligt, ändå relativt oproblematiskt ur ett rättighetsperspektiv.
Att villkora att röra sig, konsumera och träffas i det egna landet däremot är förenat med många risker ur ett demokratiperspektiv. Passen, både i Europa och Israel, utformas för att fungera digitalt. Därigenom skapas en risk för att den känsliga hälsodata som samlas in missbrukas, vilket redan skett i coronasammanhang i till exempel Singapore. Vaccinpassen kan alltså innebära en integritetsrisk i en värld där integritet redan väger alltför lätt.
Dessutom är det oklart hur mycket man faktiskt har att vinna på passen. Om man inför vaccinpass i början av vaccinationsprocessen, hjälper det inte särskilt många. Och så fort en stor del av befolkningen är vaccinerad, tappar passen i betydelse igen, eftersom man då i princip nått flockimmunitet. Då spelar det inte längre så stor roll om enskilda är vaccinerade eller inte. Den faktiska tiden som ett vaccinpass är avgörande är relativt kort.
Samtidigt kan vaccinpass leda till risker på sikt. Det senaste året, pandemiåret, har präglats av att medborgerliga fri- och rättigheter har naggats i kanten. Om vaccinpass gör att människor snabbare får tillbaka dessa är det positivt. Om det gör att fler kan börja bete sig som vanligt snabbare är det också bra.
Men till syvende och sist handlar det om hur vi ser på pandemin i sin helhet: är den ett undantag eller en typ av kris som kommer att kunna ske igen? Det är avgörande för huruvida införandet av vaccinpass är en risk eller ej.
EU-parlamentarikern Tomas Tobé (M) sa till Dagens industri (13/4) att passen inte ska vara för evigt: “Det ska tas bort när det inte behövs, när världshälsoorganisationen WHO uttalar att pandemin är över”. Det är en helt okej inställning om det som sker nu är ett undantag, en historisk anomali unik i sitt slag.
Men tänk om det inte är det? Då finns risken för att införandet av vaccinpass är att öppna en pandoras ask. Vaccinpass skapar ett potentiellt farligt prejudikat för både makthavarna och oss själva, att medborgerliga rättigheter är att betrakta som något man kan villkora under tuffa kriser. Det underminerar i sig våra demokratiska fri- och rättigheter, som inte är mycket värda om man endast har de till låns.