Utsatta områden får inte slarvas bort

Riksrevisionens kritik mot polisens insatser i utsatta områden visar tydligt hur illa Polismyndigheten fungerar.

Polisen saknar möjlighet att följa upp hur resurser som satsas på särskilt utsatta områden används.

Polisen saknar möjlighet att följa upp hur resurser som satsas på särskilt utsatta områden används.

Foto: Fredrik Sandberg/TT

Ledarkrönika2020-11-11 07:30
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Resurser som inte når fram, för få områdespoliser, bristfällig utrustning och hopplös uppföljning. Riksrevisionens granskning av hur polisen arbetar i utsatta områden är ingen rolig läsning. Inte för Polisen. Och absolut inte för dem som bor i dessa utsatta områden – som Gottsunda här i Uppsala.

En närvarande polis som känner och kan området bidrar till både trygghet och effektivare brottsbekämpning, men det förutsätter att man faktiskt är på plats. Enligt Riksrevisionen brister områdespolisens närvaro i vart tredje lokalpolisområde som har ett eller flera utsatta områden. Där lever man inte upp till sitt eget krav om en områdespolis per 5 000 invånare.

Men detta har helt flugit under Polismyndighetens radar eftersom den, oklart varför, saknar möjlighet att följa upp hur resurser som satsats på dessa områden faktiskt har utnyttjats – eller om de alls hamnat där. Den organisation och de hierarkier hos Polisen som anas i rapportens byråkratprosa gör mig först beklämd, sedan upprörd. De höga tjänstemännen på myndigheten får, vad det verkar, en välförtjänt uppsträckning, men det är ju inte de som drabbas av missförhållandena. Det är de boende – och de poliser som försöker göra en insats trots bristande resurser och samordning.

I Gottsunda och Gränby är otryggheten påtaglig. UNT:s ledarsida har tidigare (24/9) skrivit om hur hantverkare inte vågar besöka vissa adresser i Gränby. Och om hur hot, våld, skadegörelse och stölder är ständigt närvarande i de lokala handlarnas vardag. Gottsunda är lugnare på ytan i dag än för några år sedan, men det betyder inte att kriminaliteten har försvunnit.

Boende i dessa områden har samma rätt att känna sig lika trygga som boende i Luthagen eller Sunnersta. Man ska inte behöva vara rädd för att bli rånad när man går igenom centrum, för att ens bil ska eldas upp eller för att springa in i en pågående drogförsäljning i husets källare.

Polisiära insatser är en viktig del i det trygghetsskapande arbetet. Det borde vara givet att de poliser som arbetar i utsatta områden är tillräckligt många, har rätt utrustning och har ett fungerande samarbete med till exempel socialtjänsten. Att Polismyndigheten centralt saknar styrsel och kontroll över sina insatser är inte bara problematiskt, det är på gränsen till skandalöst.

Polisen är inte den enda myndigheten som har svårt att följa upp och utvärdera sina satsningar. Men det är en av de myndigheter där denna brist får direkta konsekvenser för medborgarnas trygghet. Och det är faktiskt inte acceptabelt.