Olof och Lisbeth Palmes väg till skotten på Sveavägen 28 februari 1986 började strax efter 20.30 i bostaden i Gamla Stan. Där, mellan hemmet och T-banestationen, gjordes också de första observationerna av män med walkie talkies. Dessa skulle följas av fler under kvällen, sammanlagt ett 50-tal tips, på Sveavägen mellan Hötorget och biografen Grand.
De hade pratat om att gå på bio med sonen Mårten och hans flickvän tidigare på dagen, men bestämt sig sent för just Grand och Bröderna Mozart, framför Lasse Hallströms Mitt liv som hund på en annan biograf. Ingen visste heller säkert hur de skulle ta sig dit (tunnelbana) eller hem (promenad). Den som gissade på promenad skulle knappast ha gissat att de skulle välja den stökiga Sveavägen en lönefredag, och verkligen inte att de skulle byta sida i kylan för att ”titta i ett skyltfönster”.
Mycket tyder på att makarna Palme var övervakade under mordkvällen. Observationerna av walkie talkie-män var så många att dåvarande spaningsledningen och åklagaren Anders Helin såg sig nödgade att komma med en förklaring, att det rörde sig om en annan polisiär operation, narkotikaspaning. Två poliser namngavs också men visade sig senare inte ha varit i tjänst den här kvällen.
Helin raljerade över vittnesmålen. ”Om vi bad att få kontakt med personer som sett två rödklädda män med grönmålade spinnrockar på axeln så skulle fem, sex höra av sig”, sade han till SVT 1992. Spaningsledaren Hans Ölvebro uttryckte sig på ett liknande sätt om ”män med innebandyklubbor på Sveavägen”.
Irritationen kan till viss del vara begriplig. Fantasin skenar iväg hos många och att följa alla tips eller spår till vägs ände vore ogörligt. Men att helt bortse från fakta och föraktfullt avfärda seriösa undersökningar som ”privatspanande” tyder också på en hel del prestige och oprofessionalitet.
Gunnar Wall, Lars Borgnäs, Thomas Pettersson och Jan Stocklassa (Stieg Larssons arkiv) har tillsammans lagt många decennier på att utforska Palmemordet. De har kommit till olika slutsatser men har också lyckats kasta ljus över delar av händelseförloppet på Sveavägen. Och de har ifrågasatt ”sanningar” som felaktigt lagts till handlingarna av spaningsledningar och åklagare.
Utan enskilda personers vilja att söka sanningen hade vi inte haft ”fallet Kevin” eller ”fallet Thomas Quick”. Även om resursstarka redaktioner utfört arbetet har det alltid börjat med någons undran, ”det är något som inte stämmer”. Det gäller också den aktuella ”lösningen” av Palmemordet, trots att åklagaren Krister Petersson gör allt leda bort tankarna från att det är Thomas Petterssons och magasinet Filters slutsatser han valt att ta till sig.
Även för en organiserad grupp var det en grannlaga uppgift att skjuta Olof Palme den här kvällen, på grund av all osäkerhet. För en småberusad grafiker i Skandiahuset var näst intill hopplöst, om inte mordet var en ren slump – att en beväpnad Stig Engström klev ut, fick syn på paret Palme och slog till. Men då är det betydligt mer sannolikt att han hade hjälp. Varken Pettersson eller Peterson har berört den frågan.
Medan Thomas Pettersson småmyser i tv-studion laddar Wall, Borgnäs och Stocklassa om. Det finns saker som tyder på att Palme gått till ett möte och även talat med någon vid mordplatsen. Vad var Lisbeth Palmes roll? Sydafrika, svenska högerextremister och nätverket Stay Behind? Vad visste Säpo? När Palmegruppen nu lösts upp kommer inte nya fakta att hånas och avfärdas. Polisens och åklagarväsendets stora resurser försvinner också, med det har kanske inte så stor betydelse när allt kommer omkring.